Flagstaff och Sedona...

... är lite utav ett paradis.
Jag och Erik tog bilen upp till Kevin som bor däruppe. 4 h tog det. En trevlig biltur på dagen, med vacker utsikt och lätt stigning hela vägen. Vi åkte på natten och jag körde upp i Kevins bil. En Toyota pick-up, samma bil som jag drog omkring med när jag var i Colorado för ca 10 år sedan. Han köpte den i sin tur av Eriks familj för 5 år sedan. Det kändes bekant bakom ratten. Dörrarna går bara att öppna utifrån och sidorutan är svår att se ut ur. Det var behaglig temperatur (med lite hjälp av dansk och fransk ull) mestadels av vägen, så jag kunde köra med nedvevat.
Vi kom upp sent och gick och la oss.
Jag vaknade tidigt, som vanligt och gick ensam ut på stan i ett morgontomt down town Flagstaff. Kaffe och sen utforska. Bakgator och locals granskades. Det är en lugn och liten bergsstad. Alla cyklar eller går. Tågen dundrar, långa och full-lastade genom stan. Skönt tyckte jag.
Kevin är en grym liten människa. Han gör mycket roliga saker och har sett till att vara med om olika äventyr. Han har liftat över USA och klättrar gärna i berg. Har sett björn i det vilda och ska nu flytta till Tennesee för att jobba på en "sustainable farm" medan han pluggar färdigt sin geologi, eller vad det nu är.
Vi delar många åsikter och han är lätt att få med på saker.
Jag gick hem. De andra vaknade och lite frulle inmundigades. Sen in med lite klätterattiraljer och ut på vägen ned till Sedona.
Det är vackert där. Bergen är röda på grund av järnhalten (jo, vi åkte med en geolog) och det rinner en flod i kanjonen.
Efter lite klättring så hoppade vi i. Ja, asså jag tog ju lite tid på mig och gjorde inga fräna volter som de andra. Det måste vara endast smältvatten i floden, för kallt som in i tvärtemot paradiset var det. Erik jämförde mig med en blöt katt. Jag höll med. Ingen stolthet här inte. Bada är inget att vara stolt över. Men lite kul är det att ha varit i.
Åter i Flagstaff mot eftermiddagen. Kevin bor med en Navajoindian och jag passade på att höra mig för om mockasiner. Hon förklarade hur deras ser ut och gav lite tips på var de kunde tänkas finnas att få tag. Det är inte helt enkelt att hitta dem.
COWABUNGA!
Där var de! Ett par klassiska Navajo mockasiner, redo att gås in köptes och användes oavbrutet resten av vistelsen. De är sköna, fast ovant med endast kohud som sula.




Mockasinjakt avslutad. Om jag inte skulle smyga på ett par till, vill säga...

Att cykla själv...

... är inte lika kul som att cykla med andra. Men ibland så missar en cyklist sin gruppträning för att han inte kommer ur sängen i ottan, eller för att han väljer att stanna och köpa kaffe på väg till där de ska träffas.
Då är det bara att bita i det sura äpplet och åka till Mt Lemmon och köra intervaller.
Härom dagen inträffade något snarlikt och jag körde 20minx3 trögtrampat upp till 12 mile (19,3km) skylten.
Det var segt som hemkola sista 20, men jag trampade. På nedvägen flöt jag fram. Bara rullade och rullade.
Jag var tvungen att stanna och dansa balkan för att det spratt så mycket i kroppen.
Cykelbrännan är distinkt markerad på armar och ben.

The Tucson Doughnut Showdown...

... del 1: Dunkin´Donuts.
Ett dussin doughnuts köptes in, plus några "hål" som bonus. Hålen är alltså precis som det låter fast tvärt om. Det är alltså inte hålet som köps, utan det som blir över när ett hål är gjort. En doughnut-klutt typ.
Hur som helst. Jag gick galen där inne och pekade till höger och vänster på munkar som såg ut som om de var speciella nog att vara en del av dagens munkforskning. Mina vänner skämdes, men inte jag. Jag hade inte ätit en munk på typ 5 år. Jag har inte saknat dem precis, men jag anser att en sådan vital del av det amerikanska kulinariska köket inte får missas eller förbises på något sätt. Det här är en viktig del av de amerikanska barnens uppväxt.
Doughnuts är söta och flottiga. Inte så goda alls egentligen.
Men de har ett tilltalande utseende. Runda med ett hål i mitten. Greppvänliga. I DnD finns det också ett glass-ställe, för de som inte tycker att själva munkringen tillgodosåg sockersuget.
Erik som jag bor med tyckte mest om den med rosa glasyr på (B1, tänk schack och överblicksbilden). Den smakade konstgjord jordgubbe. Helt ok, med andra ord.
Fast det fanns en munk som måste gå vinnande ur duellen, för vi märkte att den tog slut fortast. Vips så var den borta. A3.
Det fanns också en annan som var ganska bra. B2. Den var gjord på någon annan typ av deg. Den var lite nättare typ, kanske därför jag tycker den var bra...
Bästa utseende får A2. Färgsprakande och trevlig. Lite som en glass. Fast inte smaken. Som glass alltså. Asså, den smakar inte som glass, den ser ut som glass.
C4 är en naturell munk, som användes mest som referens och neutraliserande mellan munkarna. Som vatten på vinprovningen.
Den var ganska bra.
Förloraren var B4, den var nästan orörd när vi var klara. (Klara betyder illamående). Den var också ganska ful.

Det är vikigt...

... att dricka vatten. Hela tiden.
Speciellt om jag ska åka ut på vägen, så bunkrar jag upp med många liter. Munnen känns ofta torr.
I de små städerna mitt i ingenting, där det känns som om det egentligen inte är meningen att finnas någonting, är husen ofta på hjul. Förutom de äldre husen, som ser ut som lilla huset på prärien.
Jag tycker om att stanna längs vägarna och sträcka på benen. Ta några kliv ut i landskapet. Titta efter den onde, den gode och den fule. Nästan 30 grader varmt är det och jag tittar upp på snöklädda berg.
Jag ska nog skaffa en hatt med brett brätte och lära mig spela banjo.
Några prärievargar sprang över vägen och asätarna cirkulerar i luften utan att slå med vingarna.
När jag kommer till staket med skyltar som säger "no trespassing", så lyder jag.

Vill visa cyklisterna...

... där hemma att jag håller stilen på andra sidan jorden.
Hehe.
(25 km uppför, lika mkt nedför, 16 km platt)

Eftersom mina två...

... världar här i Amerika krockar lite, blir det inte alltid så mycket sömn.
Igår var vi ute på stan och hängde till kl 02:30. 4 h sömn fick jag, innan väckarklockan skrek 06:30 och jag tvingade upp mig och tvångsmatade i mig frukost.
På med rustningen och iväg mot berget.
Jag satt i mitt egna tempo och trampade. Chris (local) och en Andrew (NY) ställde av mig ganska tidigt, men väntade in mig vid ca 11 miles. Sista 4 uppför körde vi ihop. Vi gjorde ca 15 miles (24 km) uppför och ca 40 miles (64 km) totalt. En avslutande spurt som jag var decimetern från att ta hem, mot Chris som jag brukar cykla med. Han är duktig. Stark.
Sen blev det kaffe på "le Buzz", följt av att lirka in cykeln i saaben och köra hem.
I morgon spelar Calexico i stan och jag ska verkligen försöka se dem. Måste hitta ett sätt att ursäkta mig iväg från en påskmiddag lite tidigt bara.
När jag köper mat istället för att laga själv, så kommer det ibland automatiskt i "ta-med-förpackning", även fast jag ska äta där. Riktigt slöseri.
Då får jag dåligt samvete om jag stannar, så jag äter en bit bort istället.