Norrmännen...

... kallar det "pøsregn". Det spö-pøsade idag.
Länge.
Precis när jag hade mött upp med Simon (vi var de enda som dök upp) och vi cyklade bredvid vägen på cykelbanan innan vi kom ut på landsvägen, körde en bil förbi.
Inget ovanligt med det, men det föll sig så att den tok-satsade genom ett mindre hav, antagligen orsakat av ett stopp i en brunn och en tsunami välde upp från vägkanten och öste över cykelbanan. Där var jag.
Totalt genomblöt. Vågen sköljde över mig helt och hållet. Från topp till tå.
Fula ord försökte jag få fram samtidigt som jag kräktes upp vatten. En rejäl kallsup.
Det smakade asfalt långt ner i halsen.
Jag hade säkert blivit så blöt alla fall, till slut. Men inte allt på en gång. Det var som om jag blivit doppad i sjön.
Ja, ja, bara att trampa på. 3 timmar kvar.
Vi körde ett bra pass, i bra tempo och puls. Ingen slipstream, utan trampa hela vägen.
Jag mötte inga andra cyklister. Inte mkt bilar heller. Skönt.
Sista timmen regnade det inte så mkt. Det uppskattades.
När jag väl kommer ut en sån här dag, ett sånt här gris-pass, kan jag inte låta bli att njuta lite.
Pannbenet blir lite tjockare och jag känner mig hjältemodig.
I morse tittade jag lite på Paris - Roubaix. För att få upp stämningen, jag visste att det skulle regna idag. Det funkade.
Öppna fält och vinden piskar regnet mot ansiktet.
Vi snackade skit och trampade på. Sist körde vi några korta intervaller som avslutning innan vi rullade hem.
En varm dusch och en mix ätbart från ett ganska tomt kylskåp väntade.

Lite olja...

... på kedjan och en småjustering av bakväxeln innan dagens pass.
Norrmännen lovar finare väder mot kvällen.
Jag kör hur som. Och jag ser fram emot det.
Hoppas det dyker upp någon mer än mig. Jonas och Simon har sagt att de ska komma.
Sällskap är trevligt, dock inte rullen i regnet.
1,5 timmar in i passet kommer nog min uppfattning angående rullen vara annan...
Speciellt om Simon kommer och pumpar elitfart. Då är rullen trevlig och antagligen där jag kommer vara.
Det kommer bli blött idag. Lite vind också och vi nordeuropéer krigar vidare.
Idag kommer bara de hängivna ut på vägen.
Vi ses.

Jag är galen...

.., jag vet.
Ibland kommer den. Längtan till hösten och kalla tidiga morgnar.
Det är mörkt ute och äggmackorna är uppätna. Sista kaffeslurken är fortfarande ljummen i plåtmuggen och jag håller på att ta på mig benvärmare och den tjocka jackan. Vinterkepsen jag fick av Lina och Marcus åker på under hjälmen.
Solen kämpar för att komma upp medan jag rullar iväg. Det är ingen trafik.
Doften av träden i den fuktigt kalla, krispiga luften är intensiv.
Vinden pinar från sidan över bruna åkrar. Vattnet under bron är grått som stål.
Jag har ca 1 timme i benen och 2 timmar kvar. Minst.
Då trivs jag.

Tour de France...

... 2010, très amusant!
Pavésektionerna förgyllde första veckan och Mighty Thor visade upp sig när andra gnällde.
Alberto och Andy brottas, etapp ut och etapp in, berg upp och berg ner. De är en klass för sig.
Löfkvist gör något helt fantastiskt och ser ut att sluta på imponerande 17e plats i världens mest prestigefyllda cykeltävling.
Magiskt.

Men; vad är det för skräp till kepsar många av stallen håller sina åkare med?!
Ser ju ut som någon form av motorsport på podiet.
På med cykelkepsen för bövelen. Visa lite stil och klass!

Vind över fälten...

... var det idag, när jag var ute.
Det hela började med att jag jagade gruppen i ca 15 minuter innan jag var ikapp. Minst.
Jag var sen. Col du Tourmalet - Andy vs Alberto, var skälet till min sena ankomst.
Vilka giganter. Vilka berg.
Jag vill dit.
Väl ikapp, var det bara att fortsätta trampa. Ingen vila, ingen pardon. Idag skulle det bli hårt.
Rock n´Roll-Simon vevade på, som eliten gör och jag satte mig på rullen.
Pulsen sänktes med några slag och benen fick lite lättare tramp. Det kom att behövas.
I svansen flög folk av som flugor. Vi samlade ihop gruppen vid ett tillfälle, inte så långt in i rundan, men sen splittrade det igen.
Vi körde på.
RnR-Simon kör elit och kör man elit så har man träningsprogram. I träningsprogrammen står det nog inget om att vänta på de som halkar av.
Det vet alla som var med. Det var några som jag inte trodde skulle tappa som plötsligt inte låg kvar bakom efter en förning när jag kastade ett öga över axeln.
Denna "några" har precis kommit hem från Italien och var inte i form riktigt. Finns det annat att göra än att cykla där eller? Undrade jag. Tydligen gör det det om kärleken följer med. Alltså inte cykeln utan människan.
Nu var vi 3 kvar.
Simon stod för det mest av arbetet framåt, själv stod jag för det hårda arbetet att hålla mig kvar. Och det gjorde jag, med några fina förningar på dagens resumé.
3 timmar i puls med en avslutning i "Orsabacken", 4 ggr 30 sek max. Muskelbygge.
Stora belgiska lår ska det vara. Ser bra ut i sidvinden och på stranden.

Inga inlägg...

... betyder inte ingen cykel.
Jag är ute så ofta jag kan och mailhetsar mina vänner med tjat om rundor hit och dit.
Försöker vara ute minst 4 dagar i veckan och lyckas oftast med det.
Idag var en sådan dag. En dag på fältet.
Jag sprang från jobbet kl 17, kom hem kastade av mig kläderna och vräkte snabbt och naken i mig en halv smörgås, i ett desperat försök att fylla på med energi. Energi jag vet jag skulle komma att behöva.
Satte på uniformen och ryckte med mig resten av mackan i näven och begav mig snabbt mot min lokala cykelbutik. Pumpen är kvar i bilen jag skickade packningen med efter midsommar. Jag cyklade hem från firandet.
Min cykelbutik är vana med att jag snabbt sticker in näsan och snor åt mig energi-gel eller bars, pumpar upp däcken och piper iväg. Några snabba ord växlas fram och tillbaka. Meningarna tar vid där de lämnades sist och språket är en blandning av cykeltermer, interna uttryck och modersmålet svenska, med ett och annat ord på italienska. (En av de som jobbar där bor halvtid i Italien.) Jag hinner nästan avsluta min sista mening innan jag märker att benen trampar och jag är på väg mot mötesplatsen på Ekerö. Jag gick från jobbet 17 och 18.15 rullar snabba gruppen ut från parkeringen. Jag hann. Men knappt har jag hunnit äta. Trycker i mig en banan.
Gruppen är övertänd och det går fort på transporterna. Vi kommer fram till första fartsträckan. Jag har försökt scanna av de som sitter med i gruppen för att se vem som borde bevakas och kan utgöra ett hot. Omöjligt att se.
Jag hugger på första hjulet som attackerar. Sätter mig på rulle.
En lite yngre snubbe från Vallentuna CK sätter in nästa attack. Jag flyger upp på hjulet som en utsvulten järv över en ren. Äntligen pumpar vätskorna i låren. Äntligen. Vi har lucka och kör på. Han är stark. Jag tror han drog lite fortare än mig på sina förningar, men svårt att säga. Tiden går och vi närmar oss slutet på första sträckan. Bakom oss har den jagande gruppen bara några hårda tramp kvar för att komma ikapp. Vilket de gör. Men jag ger mig aldrig och när spurten drar igång stampar jag till och är med. Jag tror jag tog hem den.
Det är fler fartsträckor och fler transporter. Jag krigar och kör. Benen går som maskiner och syran sprutar i musklerna. Bit ihop. Bit ifrån. Kämpa mot smärtan. Trampa. Älska utmattningen.
Det går fort och jag cyklar bra. Jag tar mycket vind och vinner spurter.
På sista sträckan sa jag åt killen från Vallentuna, som jag nu legat i fler utbrytningar och lagtemposträckor med, att jag ska ge honom ett spurtuppdrag. Jag ska dra fram honom till seger.
Efter ca 2/3 av sträckan sätter han sig fint på mitt hjul och jag placerar mig näst intill perfekt bakom några andra starka cyklister. Jag går inte upp och drar ännu. Jag bevakar bara och låter ingen få lucka. Hugger på det som behövs och sitter som 3e kanske när vi närmar oss slutet.
Jag ger honom ett tecken att nu gäller det. Jag trampar till. Sitter i sadeln och går på med allt jag har. Hårt.
Det finns inget annat än att dra fram min tillfälliga lagkamrat till en seger. Det är allt.
Jag trampar så hårt jag kan och sparar inget till mig själv.
Bakom mig har vi nu en lucka på säkert 20 meter. Jag har ensam dragit ifrån, sittandes i sadeln och Vallentuna kan komfortabelt ställa sig på min signal och promenera in som förste man. Det gick fort. Tur, rätt val av tidpunkt och muskler. Det var roligt att få dra fram en duktig cyklist till seger. Hoppas det blir fler gånger.
Vi rullade långsamt mot stan, snackade skit och skrattade allihop. Ett roligt pass på ca 2,5 timmar. Många starka cyklister.
Många cyklade hem. Inte jag. Min träning var inte slut. Jag ville rulla ut benen och samtidigt få mer timmar i sadeln.
För mig tog det slut 1,5 timmar senare. Vallentuna följde med ca 1 timme. Resten rullade jag själv.
En vacker kväll. Ca 4 timmar i sadeln och jag är nöjd. Min vattenflaska hade flugit av någonstans i mitten, så det blev några glas när jag kom hem.
Undrar om det blir sol imorgon...

Svensk landsväg...

... med doft av syrén, hav och hö. Mina nya däck rullar lättare än vad benen gör. Fast lyckan av att vara där jag är gör det lättare att trampa. Allt är inte brunt, torrt och dött längre. Det är grönt, levande och luften är fylld av dofter.
Jag landade tisdag morgon efter viss försening från Chicago. Amerikanska tullen hade sökt igenom min cykelväska och inte stängt den ordentligt. Typiskt.
Jag har satt ihop cykeln och konstaterat att allt är helt. Verkar det som alla fall.
Mitt bakdäck var slitet fyrkantigt och det främre torrt och fyllt av skavanker som avspeglar öknens torra kärva väg, så jag har köpt nya.
Ny väg, nya däck.
Redan på onsdagen satt jag i sadeln igen och trampade. 24 timmar efter touch down. Stora klingan. Låren ville äta mjölksyra. Det fick dem, på ett bra sätt.
På torsdagen satt jag där igen och benen var trötta efter onsdagens runda, men ingen vila här. Skräm igång benen. Klockan ringer. Lagtempo i typ 2 timmar.
På fredagen blev det en kort lätt runda med fokus på att vara snygg. Bilderna avslöjar att resultatet blev lyckat.
Lördag ska jag försöka vila från cykeln. Men det kommer klia...

På väg...

... att checka in för att flyga till Chicago. Sen vidare över Atlanten för att landa i morgon, rätt i skötet på moder Svea.
Jag har inte cyklat på 3 dagar och det kliar i benen. Jag söker efter slip streams i bagagekön, planerar spurter fram till disken.
Jagar efter utbrytningar på gå-banden och dricker kaffe med stil.
Allt bagage är in-checkat och jag hoppas med allt vad jag förmår att det kommer välbehållet tillbaka med mig.

Adieu l'Amérique, bonjour l'Europe.

Kolla där är ju jag...

... på väg uppför "A-mountain". (Spana bakgrunden, ett stort A i färgad sten, därav namnet.)
Och tacka Drylane för superhjältebyxorna som smiter åt kring midjan.
Jo, jo, vad jag kämpar. Håret är ganska långt och fladdrar som linnegardiner i vinden. Sexy Rexy!

Om ni skulle ligga och gotta er i min cykelkorg, skulle utsikten vara ungefär så här.

Austin Texas ligger...

...15 timmar österut med bil från Tucson. Genom New Mexico, en död stat.
Motel i öknen är fulla av passerande resande, mest truckförare.
I de små städerna längs vägen fann jag inte mycket hopp. Det är något med dem som skrämmer mig och väcker förtjusning på samma gång. Undrar vad de gör när de slutar jobbet. De kanske spelar tv-spel online mot någon av er som läser, vem vet, eller så gör de något som David Lynch skulle kunna skriva i ett manus.
Framme i Austin.
Jag klev ur bilen och kände hur den fuktiga luften omslöt mig och pärlade sig på huden. Luften är fuktig, vissa tycker inte om det, men jag njöt. Det är svårt att föreställa sig hur torr luften är i Tucson.
Det är grönt och lummigt och allt är större. Människorna är trevliga i Austin och innovativa.
Mycket konstnärer av olika slag och många cyklister. Lance till exempel. Han har sin cykelbutik här, Mellow Johnnys. De har fina och dyra saker.
Så härligt med grönt. Magnolian står i blom. Och vilka blommor. Allt är större i Texas sägs det.
Jag slöt upp med en grupp cyklister och körde en vända på lördagen. Det var roligt. En Lagom runda på ca 10 mil, dock med ganska mycket stopp och väntan. Jag passade på att köra några av backarna 2 ggr. En krigare som vill bli starkare.
Vegetationen liknar Sveriges, med undantag för en och annan kaktus.
Jag tog en paus i skuggan under ett magnolia träd. Var annars.

Staden är liten men bjuder på mycket trevligt. Allt från jazzklubbar till gallerier till texasgrillar, ekologiska kaféer och créperier, grönska. Äntligen gröna ängar och träd. De enda träden värda att nämna i Tucson är pecannötsodlingarna, men de växer i räta linjer.
Fuktig luft. Huden andas. Håret krullar till sig på huvudet. Jag blundar och njuter.
Jag äter chili på ett litet hak vid vägkanten. Jag är i Texas.

Racedags igen...

... tänkte jag kl 04.25 i morse när klockan spelade solo på trumhinnan.
Frukost hade jag ingen hemma, men det visste jag redan innan, för det hade jag kommit på igår kväll sent när jag redan låg i sängen.
Några havregryn föstes ihop och en skvätt vatten på det och en gröt med några extra stänkar honung kokades ihop.
Linfrön har jag sett till att köpa upp mig på och närodlade pecannötter. De rördes ned också.
Tidiga frukostar ligger mig inte varmt om hjärtat, men att ge mig ut på vägen på tom mage är en säker pinne i hjulet. Det vet jag.
06.00 rullar klungan ut från samlingsplatsen. Jag hann med en dubbel espresso med en skvätt mjölk innan.
Ca 75 pers hade samlats dagen till ära. Inga tävlingar denna helg, så alla kunde vara med och leka cykelproffs.
Så även jag.
Jag kämpade och slet och satte mig i fören på klungan och slet och drog, jagade med utbrytningar och stampade ned kullar och backar. Stark som en oxe kände jag mig och det var jag också. Ensam i udden på en 75 man snabb pilspets som i flygande fart, far fram över berg och dalar. Starka känslor.
Pigg och lätt satt jag i sadeln och fick komplimanger av de som jag känner här. "Looking good, man" krämade en av de starkaste cyklisterna jag vet härifrån ur sig, Tim. Ja tack du, tänkte jag, att kan man inte cykla bra, kan man ju ändå se bra ut, i min Raphatröja och Drylanebrallor. Idag stämde det han sa, med sin dubbla bemärkelse ganska bra. Jag var bra och såg bra ut.
Det tvättas ofta cykelkläder nu. Mina vita Drylane-pantalones trasades sönder i kullerbyttan på berget.
Jag väntar på en efterlängtad och mycket uppskattad sändning från just Drylane med 2 par nya bibs. Det tackar jag för! En cyklist som var dag rullar runt med samma byxor. Nej du Larsson det går inte.
Någon spurt hade jag ingen ork med, men på det stora hela, en rolig runda på starka ben.
Öknen står i blom. Kaktusarna blommar med överraskande styrka och jag ser buskar och små träd med blommor jag aldrig tidigare sett.
De ska fotograferas.

Kort om...

... en liten tur till New Mexico över en natt.
Jag och Chris åkte till New Mexico för att se två etapper av Tour of the Gila, som hålls i Silver City varje år. Varför inte passa på att göra det proffsen får betalt för gratis?
Vi startade kl 14.00 från Silver City och cyklade norrut. Ungefär samma runda som tävlingen gick på torsdagen. 5500 fot (1600 höjdmeter) klättring hade vi framför oss på våran 80 miles (130 km) långa runda. Den brantaste klättringen ligger i början, i 3 sektioner. Det är inga extrema branter, men en uppförsbacke är en uppförsbacke och uppför gick det. Benen kändes bra. Efter den andra klättringen var det bara att rulla försiktigt ner till tredje och trampa uppåt. Det var tungt. Vi cyklade både för en bra tid, men även mot ljuset. Solen går ner i Amerika också.
När vi nådde toppen av backen började det snöa. Små vita flingor, som salt i ett sår efter de tre klättringarna.
På med alla kläder som låg nedbakade i fickorna och så begav vi oss ned mot en mer platt sektion. Det var lite varmare men vinden var stark. Vi körde fort. Stannade till vid en butik och fyllde på vattenflaskorna. Lake Roberts heter stället.
Sen ned med huvudet och trampa. Vi turades om att dra.
Det växer träd här. Jag sökte över omgivningen med blicken och sög in allt jag såg. Träd. Lite vatten längs vägen.
Öppna landskap med böljande terräng och äntligen ljudet av vind i lövkronor. Ett sus som jag inte hört på länge. Nu var det det enda jag hörde förutom ljudet av hårt pumpade däck som rann längs asfalten.
De ljuden kompletterar varandra bra. Mina träd skyddade oss från vinden som vräkte över oss från sidan.
Ett stopp till efter någon timme. Energin behöver fyllas på. Energi gel, det som mina vänner som inte cyklar skrattar åt, krämade jag i mig. Jag hade redan tidigare ätit en nöt och frukt, bara naturliga ingredienser, kaka. Nu var det dags för mer konstgjord energi. Mer kompakt. "Espresso love" heter smaken. Bättre än namnet var det alla fall, tänkte jag där jag stod mitt ute i vischan i en liten håla mindre än Kräklingbo, i ett land långt borta, i en stat som är fylld av ingenting. New Mexico.
ingen tid att spilla. Upp med en öm rumpa i sadeln och kämpa. Nu vred sig vägen mot väst.
Rakt mot vinden. Stark vind som blåst sig arg över öppna slätter och genom kalla moln. Långa, sega, flacka uppförsbackar. Vinden tryckte oss tillbaka. Det är lätt att tro att vägen är platt, när den i själva verket lutar lite, lite uppför. Mot vinden kämpade vi på så lätta växlar vi kunde gräva fram långsamt framåt. Långsamt uppåt. Ibland kom vi till krön, men så fort vi kom upp avtäcktes nästa långa, raka backe. När fan kommer sista bossen?! När är det nog.
Mina tankar blåste bort och jag hörde dem inte längre.
Jag känner mig som en krigare på häst, när jag trampar ibland. Ut över okänd mark. Seg och hård. Jag ger inte upp. Inte utan en kamp.
Till slut var det bara att skratta. Vi kämpade mot varandra i några spurter för att hålla modet uppe. Jag vann en härlig lång spurt som Chris drog igång. Uppför, långsamt segade jag mig fram långsamt jämsides och sedan de sista hårda stampen som sitter så där långt inne. Det sista som finns. Han orkade inte och jag gick förbi.
Det var skönt. Annars är Chris den starkare cyklisten.
Vi såg äntligen en skylt som sa "Silver City" och snart var vi framme. Backarna rullar hela vägen in och genom staden, så det blev inte någon vila förrän vi var innanför dörren, hos han som gav oss tak över huvudet för natten.
In i duschen för den dagliga tvagningen av såren och resten av min vindpinade kropp.
Såren ser mycket bättre ut nu. Jag känner själv att jag läkt lite mirakulöst fort. Två veckor har gått i skrivande stund och nästan alla sårskorpor har försvunnit. Inte den på armbågen förstås. Den är djup. Jag är beredd på att den tar några månader.
Efter duschen gick vi ut på staden för att se Levi Leipheimer, Lance Armstrong, Dave Zabriskie och några andra proffs, köra ett GP-lopp, 40 varv (1 mile/varv) genom stan.
Och mat, ge mig mat.