Austin Texas ligger...

...15 timmar österut med bil från Tucson. Genom New Mexico, en död stat.
Motel i öknen är fulla av passerande resande, mest truckförare.
I de små städerna längs vägen fann jag inte mycket hopp. Det är något med dem som skrämmer mig och väcker förtjusning på samma gång. Undrar vad de gör när de slutar jobbet. De kanske spelar tv-spel online mot någon av er som läser, vem vet, eller så gör de något som David Lynch skulle kunna skriva i ett manus.
Framme i Austin.
Jag klev ur bilen och kände hur den fuktiga luften omslöt mig och pärlade sig på huden. Luften är fuktig, vissa tycker inte om det, men jag njöt. Det är svårt att föreställa sig hur torr luften är i Tucson.
Det är grönt och lummigt och allt är större. Människorna är trevliga i Austin och innovativa.
Mycket konstnärer av olika slag och många cyklister. Lance till exempel. Han har sin cykelbutik här, Mellow Johnnys. De har fina och dyra saker.
Så härligt med grönt. Magnolian står i blom. Och vilka blommor. Allt är större i Texas sägs det.
Jag slöt upp med en grupp cyklister och körde en vända på lördagen. Det var roligt. En Lagom runda på ca 10 mil, dock med ganska mycket stopp och väntan. Jag passade på att köra några av backarna 2 ggr. En krigare som vill bli starkare.
Vegetationen liknar Sveriges, med undantag för en och annan kaktus.
Jag tog en paus i skuggan under ett magnolia träd. Var annars.

Staden är liten men bjuder på mycket trevligt. Allt från jazzklubbar till gallerier till texasgrillar, ekologiska kaféer och créperier, grönska. Äntligen gröna ängar och träd. De enda träden värda att nämna i Tucson är pecannötsodlingarna, men de växer i räta linjer.
Fuktig luft. Huden andas. Håret krullar till sig på huvudet. Jag blundar och njuter.
Jag äter chili på ett litet hak vid vägkanten. Jag är i Texas.

Racedags igen...

... tänkte jag kl 04.25 i morse när klockan spelade solo på trumhinnan.
Frukost hade jag ingen hemma, men det visste jag redan innan, för det hade jag kommit på igår kväll sent när jag redan låg i sängen.
Några havregryn föstes ihop och en skvätt vatten på det och en gröt med några extra stänkar honung kokades ihop.
Linfrön har jag sett till att köpa upp mig på och närodlade pecannötter. De rördes ned också.
Tidiga frukostar ligger mig inte varmt om hjärtat, men att ge mig ut på vägen på tom mage är en säker pinne i hjulet. Det vet jag.
06.00 rullar klungan ut från samlingsplatsen. Jag hann med en dubbel espresso med en skvätt mjölk innan.
Ca 75 pers hade samlats dagen till ära. Inga tävlingar denna helg, så alla kunde vara med och leka cykelproffs.
Så även jag.
Jag kämpade och slet och satte mig i fören på klungan och slet och drog, jagade med utbrytningar och stampade ned kullar och backar. Stark som en oxe kände jag mig och det var jag också. Ensam i udden på en 75 man snabb pilspets som i flygande fart, far fram över berg och dalar. Starka känslor.
Pigg och lätt satt jag i sadeln och fick komplimanger av de som jag känner här. "Looking good, man" krämade en av de starkaste cyklisterna jag vet härifrån ur sig, Tim. Ja tack du, tänkte jag, att kan man inte cykla bra, kan man ju ändå se bra ut, i min Raphatröja och Drylanebrallor. Idag stämde det han sa, med sin dubbla bemärkelse ganska bra. Jag var bra och såg bra ut.
Det tvättas ofta cykelkläder nu. Mina vita Drylane-pantalones trasades sönder i kullerbyttan på berget.
Jag väntar på en efterlängtad och mycket uppskattad sändning från just Drylane med 2 par nya bibs. Det tackar jag för! En cyklist som var dag rullar runt med samma byxor. Nej du Larsson det går inte.
Någon spurt hade jag ingen ork med, men på det stora hela, en rolig runda på starka ben.
Öknen står i blom. Kaktusarna blommar med överraskande styrka och jag ser buskar och små träd med blommor jag aldrig tidigare sett.
De ska fotograferas.

Kort om...

... en liten tur till New Mexico över en natt.
Jag och Chris åkte till New Mexico för att se två etapper av Tour of the Gila, som hålls i Silver City varje år. Varför inte passa på att göra det proffsen får betalt för gratis?
Vi startade kl 14.00 från Silver City och cyklade norrut. Ungefär samma runda som tävlingen gick på torsdagen. 5500 fot (1600 höjdmeter) klättring hade vi framför oss på våran 80 miles (130 km) långa runda. Den brantaste klättringen ligger i början, i 3 sektioner. Det är inga extrema branter, men en uppförsbacke är en uppförsbacke och uppför gick det. Benen kändes bra. Efter den andra klättringen var det bara att rulla försiktigt ner till tredje och trampa uppåt. Det var tungt. Vi cyklade både för en bra tid, men även mot ljuset. Solen går ner i Amerika också.
När vi nådde toppen av backen började det snöa. Små vita flingor, som salt i ett sår efter de tre klättringarna.
På med alla kläder som låg nedbakade i fickorna och så begav vi oss ned mot en mer platt sektion. Det var lite varmare men vinden var stark. Vi körde fort. Stannade till vid en butik och fyllde på vattenflaskorna. Lake Roberts heter stället.
Sen ned med huvudet och trampa. Vi turades om att dra.
Det växer träd här. Jag sökte över omgivningen med blicken och sög in allt jag såg. Träd. Lite vatten längs vägen.
Öppna landskap med böljande terräng och äntligen ljudet av vind i lövkronor. Ett sus som jag inte hört på länge. Nu var det det enda jag hörde förutom ljudet av hårt pumpade däck som rann längs asfalten.
De ljuden kompletterar varandra bra. Mina träd skyddade oss från vinden som vräkte över oss från sidan.
Ett stopp till efter någon timme. Energin behöver fyllas på. Energi gel, det som mina vänner som inte cyklar skrattar åt, krämade jag i mig. Jag hade redan tidigare ätit en nöt och frukt, bara naturliga ingredienser, kaka. Nu var det dags för mer konstgjord energi. Mer kompakt. "Espresso love" heter smaken. Bättre än namnet var det alla fall, tänkte jag där jag stod mitt ute i vischan i en liten håla mindre än Kräklingbo, i ett land långt borta, i en stat som är fylld av ingenting. New Mexico.
ingen tid att spilla. Upp med en öm rumpa i sadeln och kämpa. Nu vred sig vägen mot väst.
Rakt mot vinden. Stark vind som blåst sig arg över öppna slätter och genom kalla moln. Långa, sega, flacka uppförsbackar. Vinden tryckte oss tillbaka. Det är lätt att tro att vägen är platt, när den i själva verket lutar lite, lite uppför. Mot vinden kämpade vi på så lätta växlar vi kunde gräva fram långsamt framåt. Långsamt uppåt. Ibland kom vi till krön, men så fort vi kom upp avtäcktes nästa långa, raka backe. När fan kommer sista bossen?! När är det nog.
Mina tankar blåste bort och jag hörde dem inte längre.
Jag känner mig som en krigare på häst, när jag trampar ibland. Ut över okänd mark. Seg och hård. Jag ger inte upp. Inte utan en kamp.
Till slut var det bara att skratta. Vi kämpade mot varandra i några spurter för att hålla modet uppe. Jag vann en härlig lång spurt som Chris drog igång. Uppför, långsamt segade jag mig fram långsamt jämsides och sedan de sista hårda stampen som sitter så där långt inne. Det sista som finns. Han orkade inte och jag gick förbi.
Det var skönt. Annars är Chris den starkare cyklisten.
Vi såg äntligen en skylt som sa "Silver City" och snart var vi framme. Backarna rullar hela vägen in och genom staden, så det blev inte någon vila förrän vi var innanför dörren, hos han som gav oss tak över huvudet för natten.
In i duschen för den dagliga tvagningen av såren och resten av min vindpinade kropp.
Såren ser mycket bättre ut nu. Jag känner själv att jag läkt lite mirakulöst fort. Två veckor har gått i skrivande stund och nästan alla sårskorpor har försvunnit. Inte den på armbågen förstås. Den är djup. Jag är beredd på att den tar några månader.
Efter duschen gick vi ut på staden för att se Levi Leipheimer, Lance Armstrong, Dave Zabriskie och några andra proffs, köra ett GP-lopp, 40 varv (1 mile/varv) genom stan.
Och mat, ge mig mat.

Närbild av asfalten...

... med allt vad det innebär.
Jag klev in i spurten med ett stenhårt tramp. Om kedjan hoppade eller bakhjulet lyfte är oklart, men jag trampade helt utan motstånd och gick omkull.
Tre stora ömmande landsvägsmärken och flertalet mindre, varav ett lite djupare, en svulstig lårkaka och blåslagen hand blev resultatet. Samt ett nytt styre och nya skor.

Tre dagar senare och jag vilar fortfarande. Jag är trött på att ligga på höger sida och att tvinga mig in i duschen på morgonen. Tro mig, det svider...

Uppsvällda lår och hunger...

... är känslan efter ett väl genomfört "shoot out" race. Jag satt med hela rundan, vilket var mitt mål och gjorde det bra. I början, där det rycker som mest, bäddade jag in mig i klungan, men såg till att inte halka för långt bak. Jag gick inte med i utbrytningen, försökte inte ens. Det är för hårt. De som styr och ställer där framme är duktiga cyklister.
Gordon Fraser till exempel ( http://en.wikipedia.org/wiki/Gord_Fraser_(cyclist) ), vill jag inte bryta arm med, inte heller de andra som varit här på träningsläger sedan november...
De försvann, men inte så långt. Vi i klungan kämpade vidare och jag slet hårt, men benen kändes bra. Jag hade ett litet extra "stamp" kvar i bakfickan.
Det kom en spurt uppför en backe ganska långt in i racet, jag satte mig på hjulet på en som såg stark ut. Han var stark. Många andra också och tillslut försvann deras hjul framför mig och jag sparade lite på orken. Där hade jag inget för att ta ut det sista i krutpåsen.
Vi hade hängt av en flock bakom oss, som fick kämpa hårt för att komma i fatt. Jag är glad att jag hade ork att hänga på något så när i backen inför spurten. Det tar på krafterna att jaga
Vid ca halva rundan (30 miles - 48 km) samlades alla upp i en lätt nedförsbacke. Sen var det belgisk kedja i ca 15 miles (25 km). Hej vad det gick. Vi snittade tidvis runt 25-30 mph (40-45 km/h) och eftersom vi roterade var det bara att gå upp och dra när det blev min tur, med ett leende på läpparna för att mörka den annalkande totala utmattningen i lårmuskulaturen. Svullen. Trött.
Chris, som överraskande nog var lite segare än mig idag, ok, han körde 4h igår medan jag lyxade med en vilodag..., berättade att vi närmar oss en spurt som är det sista spännande som händer på rundan. Det är många duktiga cyklister i den här gruppen på kanske 50 pers, det är ett som är säkert. En av dem är Gordon Fraser, som jag nämnde tidigare och han var även spurtspecalist när han tävlade. Jag satte mig på hjulet på Chris som i sin tur redan satt sig i slippen och bevakade Gordon. Han drog på. Jag och Chris gasade också och hängde med. Låren värker. Det suger av hunger i magen.
Släpper jag mer än någon decimeter på hjulet är det kört. Gordon hade gasat för tidigt och ingen annan ville hjälpa till att dra, så vi blev till slut akterseglade av ett gäng stenhårda cykelmonster. Jag försökte, men det gick inte. Men jag var nöjd över att jag orkat stampa till överhuvudtaget.
Nu var det bara att rulla tillbaka. Tempot trappades ned och rundan var slut.
Jag andades ut, när vi alla samlades på caféet där vi också startade. In på muggen och fixa frillan, ut i solen och dricka kaffe, snacka skit och njuta av att jag hängt med hela rundan. Det är en bragd.

I morgon är det "bike swap" på 4th avenue ( http://www.fourthavenue.org/ ). Ska se vad det har att erbjuda. Kanske kan sälja min gamla sadelstolpe...

Flagstaff och Sedona...

... är lite utav ett paradis.
Jag och Erik tog bilen upp till Kevin som bor däruppe. 4 h tog det. En trevlig biltur på dagen, med vacker utsikt och lätt stigning hela vägen. Vi åkte på natten och jag körde upp i Kevins bil. En Toyota pick-up, samma bil som jag drog omkring med när jag var i Colorado för ca 10 år sedan. Han köpte den i sin tur av Eriks familj för 5 år sedan. Det kändes bekant bakom ratten. Dörrarna går bara att öppna utifrån och sidorutan är svår att se ut ur. Det var behaglig temperatur (med lite hjälp av dansk och fransk ull) mestadels av vägen, så jag kunde köra med nedvevat.
Vi kom upp sent och gick och la oss.
Jag vaknade tidigt, som vanligt och gick ensam ut på stan i ett morgontomt down town Flagstaff. Kaffe och sen utforska. Bakgator och locals granskades. Det är en lugn och liten bergsstad. Alla cyklar eller går. Tågen dundrar, långa och full-lastade genom stan. Skönt tyckte jag.
Kevin är en grym liten människa. Han gör mycket roliga saker och har sett till att vara med om olika äventyr. Han har liftat över USA och klättrar gärna i berg. Har sett björn i det vilda och ska nu flytta till Tennesee för att jobba på en "sustainable farm" medan han pluggar färdigt sin geologi, eller vad det nu är.
Vi delar många åsikter och han är lätt att få med på saker.
Jag gick hem. De andra vaknade och lite frulle inmundigades. Sen in med lite klätterattiraljer och ut på vägen ned till Sedona.
Det är vackert där. Bergen är röda på grund av järnhalten (jo, vi åkte med en geolog) och det rinner en flod i kanjonen.
Efter lite klättring så hoppade vi i. Ja, asså jag tog ju lite tid på mig och gjorde inga fräna volter som de andra. Det måste vara endast smältvatten i floden, för kallt som in i tvärtemot paradiset var det. Erik jämförde mig med en blöt katt. Jag höll med. Ingen stolthet här inte. Bada är inget att vara stolt över. Men lite kul är det att ha varit i.
Åter i Flagstaff mot eftermiddagen. Kevin bor med en Navajoindian och jag passade på att höra mig för om mockasiner. Hon förklarade hur deras ser ut och gav lite tips på var de kunde tänkas finnas att få tag. Det är inte helt enkelt att hitta dem.
COWABUNGA!
Där var de! Ett par klassiska Navajo mockasiner, redo att gås in köptes och användes oavbrutet resten av vistelsen. De är sköna, fast ovant med endast kohud som sula.




Mockasinjakt avslutad. Om jag inte skulle smyga på ett par till, vill säga...

Att cykla själv...

... är inte lika kul som att cykla med andra. Men ibland så missar en cyklist sin gruppträning för att han inte kommer ur sängen i ottan, eller för att han väljer att stanna och köpa kaffe på väg till där de ska träffas.
Då är det bara att bita i det sura äpplet och åka till Mt Lemmon och köra intervaller.
Härom dagen inträffade något snarlikt och jag körde 20minx3 trögtrampat upp till 12 mile (19,3km) skylten.
Det var segt som hemkola sista 20, men jag trampade. På nedvägen flöt jag fram. Bara rullade och rullade.
Jag var tvungen att stanna och dansa balkan för att det spratt så mycket i kroppen.
Cykelbrännan är distinkt markerad på armar och ben.

The Tucson Doughnut Showdown...

... del 1: Dunkin´Donuts.
Ett dussin doughnuts köptes in, plus några "hål" som bonus. Hålen är alltså precis som det låter fast tvärt om. Det är alltså inte hålet som köps, utan det som blir över när ett hål är gjort. En doughnut-klutt typ.
Hur som helst. Jag gick galen där inne och pekade till höger och vänster på munkar som såg ut som om de var speciella nog att vara en del av dagens munkforskning. Mina vänner skämdes, men inte jag. Jag hade inte ätit en munk på typ 5 år. Jag har inte saknat dem precis, men jag anser att en sådan vital del av det amerikanska kulinariska köket inte får missas eller förbises på något sätt. Det här är en viktig del av de amerikanska barnens uppväxt.
Doughnuts är söta och flottiga. Inte så goda alls egentligen.
Men de har ett tilltalande utseende. Runda med ett hål i mitten. Greppvänliga. I DnD finns det också ett glass-ställe, för de som inte tycker att själva munkringen tillgodosåg sockersuget.
Erik som jag bor med tyckte mest om den med rosa glasyr på (B1, tänk schack och överblicksbilden). Den smakade konstgjord jordgubbe. Helt ok, med andra ord.
Fast det fanns en munk som måste gå vinnande ur duellen, för vi märkte att den tog slut fortast. Vips så var den borta. A3.
Det fanns också en annan som var ganska bra. B2. Den var gjord på någon annan typ av deg. Den var lite nättare typ, kanske därför jag tycker den var bra...
Bästa utseende får A2. Färgsprakande och trevlig. Lite som en glass. Fast inte smaken. Som glass alltså. Asså, den smakar inte som glass, den ser ut som glass.
C4 är en naturell munk, som användes mest som referens och neutraliserande mellan munkarna. Som vatten på vinprovningen.
Den var ganska bra.
Förloraren var B4, den var nästan orörd när vi var klara. (Klara betyder illamående). Den var också ganska ful.