... igång.
Hårt, lerigt, tungt och vackert. Igår var jag på plats som åskådare och supporter. Jag höll på Emil, inte bara för han och jag tränar tillsammans mest hela tiden, utan också för han körde i den rätta uniformen.
Jag är stolt över att Prima fick synas där cyklingen är som vackrast. Det finns inget att vinna utom hedern. Ändå krigar de för allt benen håller.
- "Tiden, tiden, tiden?" skrek Emil där han passerade varvningen vid start/mål -strecket.
30 min + 2 varv är racet. Det fanns ingen koklocka att klämta med, så vi skrek och visade med fingrarna hur många varv som återstod.
Benen får inte vila förrän cykeln ligger så långt fram som möjligt i raden av cyklar på gräsmattan vid mål. Det är länge att plåga sig själv. Emil kom i mål som 3e man och cykeln med sin belgiskt cyclo-cross -aktiga neonlinda på styret lades i gräset med bara 2 cyklar framför. Bra kört.
Jag fick nästan dåligt samvete av att inte vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar