Uppe med tuppen...

... på morgonen för att hinna äta frukost ca 1,5 timmar innan jag cyklar.
Vissa dagar innebär det 5 på morgonen, andra dagar lite senare. Alla dagar tidigt.
Men det är bra, för då är cykeln klar tidigt och jag har tid för annat.
Jag träffar roliga nya människor hela tiden. Hittar mina smultronställen som jag återvänder till, där de vet vilket kaffe jag vill ha.
Äter försöker jag göra hemma. Jag lagar mat till mig och Erik som jag bor med. Fast ibland blir det lite mexikokäk i på hörnet, det måste jag erkänna.
Det är svårt att se fotboll här och det går inte att lita på tv-tablån. Cykeltävlingar ses också helst på datorn.
Annars älskar de cyklar i den här stan. Soptunnorna på 4th avenue är tillverkade av gamla cykeldelar. 4th avenue återvänder jag ofta till.
Där nere spelar alla med lugna puckar. Den gatan sträcker sig vidare ner mot down town, där jag fortfarande har ställen att besöka för första gången. Jag var nere en sväng häromdagen. Ekonomin är dålig här så många gallerier håller på att stänga, men smalfilmsbiografer och konsert + klubb-ställen finns det en del kvar av.
I morgon ska jag på jag på moccasin-jakt tror jag. Upp mot Flagstaff finns det fina moccasiner. Gjorda och sålda av indianerna. Jag har varit där uppe i bergen förut och det är vackert däruppe. Min kompis bor med en indian i Flagstaff. Han kan nog hjälpa mig. Det finns bättre och sämre moccasiner. Jag vill ha bättre.

Mina ben är trötta...

... och jag behöver vila.
Vi tog en tur upp till 9 miles (14,5 km) på Mt Lemmon och allt cyklande har satt sina avtryck i lårmusklerna.
I morgon är det "shoot out" på gång och Chris, som ni ser på bilden, har övertalat mig att åka med snabba gruppen. Jag vet ännu inte om det blir så. Men gör jag det så får det bli ett roligt experiment. Hur länge klarar jag att hänga på.
Jag vann en liten minispurt, med en grupp härom dagen, uppför Pistol Hill. Jag tog i så hårt jag kunde, mest för namnet tror jag. Vem vill inte vinna "the sprint at Pistol Hill" liksom?!

Frakttågen tjuter i sina visslor när de närmar sig i fjärran. Sedan dundrar de förbi. Flera stycken om dagen.
Jag hör dem hela tiden. De är långa. Flera kilometer känns det som.
Det finns ett kafé med 3 apelsinträd som blommar och sprider en fantastisk doft av jasmin och citrus. Där sitter jag ibland när jag hör dem och dricker kaffe som jag specialbeställer; hälften espresso och hälften ångad mjölk.
På kvällarna finns det lite olika saker att göra. Ganska ofta tvättar jag, eftersom jag ganska ofta cyklar.
Men det är ju inte så tidskrävande, så det finns tid för annat. Till exempel gå på konserter.
Igår var jag på Plush och såg "Timber Timbre" och "Low Anthem". Båda var fantastiska!

Mt. Lemmon...

... heter berget som har sin fot precis i kanten av nordöstra delen av stan.
Jag parkerade min vinröda saab-cab från 80talet utanför ett kafé som heter le Buzz och lirkade ut cykeln. Den går precis in i baksätet om jag plockar av framhjulet och lutar den precis rätt. Le Buzz är mötesplatsen för cyklister som ska träna på berget. Söndagar är stora Mt Lemmon-dagen och det märktes. Det kryllade av cyklister.
Jag fick tag i en pump och kunde fylla på till max, för att det skulle rulla så lätt som möjligt uppför.
Jag träffade på ett gäng som såg hyfsat bra ut och anslöt mig till deras klunga och vi rullade catalina highways ca 7 km långa raksträcka, som leder rakt fram till berget och sedan upp, bara upp.
Vägen började luta uppför. Tempot var ganska högt. Min puls låg på alldeles för hög procent för att kunna hålla ut ett längre tag, så efter ca 30 minuter släppte jag täten. Till min förvåning hade hälften av de som startat redan släppt bakom mig, utan att jag märkt det.
Fan vad vackert det är. Kaktusar, slingrande vägar och utsikt som sträcker sig långt, många mil.
Var är Clintan? Tänkte jag och cyklade förbi en Euskaltel Euskadi-tröja där jag trampade vidare och fortsatte uppför. Många cyklister passerade mig och jag passerade många. Ca 12 miles från botten hade några av de jag börjat cykla med stannat. De skulle vända. De hade fått sin träning. Jag fick höra hur det tydligen bara blir vackrare och vackrare ju högre upp man kommer. Efter ca 16 miles börjar det växa barrskog. Jag tänkte att upp till skogen ska jag ta mig, innan jag vänder.
Jag sänkte pulsen lite till och försökte att inte tänka på rundtrampet. Titta på utsikten.
Jag kom upp till skogens början och det var fantastiskt. Det rann en bäck bredvid vägen, med smältvatten från toppen.
Toppen... Hur ser det ut på toppen, undrade jag och märkte att jag inte ens saktade in.
Jag trampade vidare och längs vägkanten låg det snö. Skyltar varnade för björn. Jag hörde snön smälta och lutade mig mot pannbenet och bara längtade efter att jag skulle låta mig själv vända.
Mitt vatten var slut. I ca 30 minuter cyklade jag utan vatten innan jag stannade för att fråga en familj i en bil om var det går att fylla på. De visade sig vara trevliga och fyllde mina flaskor med sitt reservlager. Tack, sa jag och rullade vidare. Uppåt, hela tiden uppåt. Längs vägkanten lekte människor i snön. De åkte pulka och kastade snöboll.
Jag trampade. Högre och högre, längre och längre. Utsikten är fantastisk. Vägen är otroligt vacker.
Mer snö. Långsamt ändrades omgivningen. Minuterna är långa när man ensam och långsamt trampar uppför.
Då och då, mötte jag cyklister som var på väg ner.
"Ski Valley 8 miles" stod det på en skylt. Är det sant tänkte jag. Är jag så jävla envis? Jag fantiserade om hur familj och vänner stod längs kanten och hejade på.
Hela kroppen skrek efter mat, energi. Varenda tarmficka gjorde sig hörd. Väggen närmade sig långsamt där framme. Benen var sega och allt jag kunde tänka på var att jag inte sett en enda affär eller restaurang på hela tiden. Tänk om det inte finns någon där uppe.
Sesamkakorna är uppätna. och ingen sportdryck.
Jag trampade vidare uppåt. Jag har en energi-gel i fickan. Mint-chocklad. Den var extremt god just då, där.
Benen ropade efter ork och i magen var det som en virvel som sög inåt. "Shut up, legs" tänkte jag.
En skylt med en sked och en gaffel i en ring och en pil! Uppenbarades framför mig. Fortsätt framåt.
Nu var väggen som en stenmur, precis framför mig. Blicken fastnade ca 2 meter framför hjulet. Trampa.
En skidlift på vänster sida och på höger sida en restaurang.
Jag skyndade in. Bad dem om majsbröd med honung och ett glas vatten. Det var som om det satt en hel stråkorkester och spelade Vivaldi i munnen. Mer mat beställdes.
När jag ätit upp slog det mig. Jag är uppe! Jag har besegrat berget. Satt in en clinch och låtit det klappa ur sig, precis som brorsan på Tulle för några veckor sedan.
Maten kom in och jag åt.
27 miles (43,5 km) klättring, ca 31 miles (50 km) totalt. Strax över 3 timmar och 30 minuter, varav 3 timmar ensam.
Klättringen börjar på 2557 ft (780 m) ö.h. och på toppen är det 8200 ft (2500 m) ö.h.
Jag satt upp på cykeln och började rulla ner. På med vindjackan.
På kvällen märkte jag att mina händer och ansikte är röda efter solen.
Tiden är inget märkvärdigt, men för mig just då, var det en rejäl bedrift.

På cykeln igen...

... efter en förkylning.
55 miles (ca 88 km) blev det. En hel del uppför.
Jag körde med ett gäng "söndagscyklister" som jag råkade stöta på vid ett kaffeställe. Men en av dem var mer seriös och cyklar typ varje dag. Så vi körde ihop och väntade sedan in dem andra på topparna. Passade mig utmärkt.
Jag hängde på förvånansvärt bra, trodde jag skulle släppa direkt, men bet mig fast och lutade mig mot pannbenet. Det blev en rolig runda. Mycket snick-snack och eftersom det bara var vi 2 som cyklade mestadels, fanns det tid att ta några kort. Alla cyklister är extremt trevliga och hjälpsamma här.
Nu ska jag slappa vidare och försöka duna in tidigt, för i morgon verkar det bli backar. Och då menar jag inte läsk-backar, utan sega, långa uppförsbackar.

Det är också hippiemarknad i stan. Helt underbart! Jag ska skriva en fullständig rapport om det sen, för den håller på hela helgen och jag ska dit igen i morgon.

God natt. Eller snarare god morgon.

Marknaden i stan...

... nere på 4th avenue, batik och långt hår med skägg överallt. De har stängt av trafiken på gatan och har marknad, 4th avenue street fair. Vissa stånd säljer saker som jag tycker om, vissa annat...
Jag har köpt 3 mexikanska brottarmasker och 2 tyglappar med mig avbildad på. Tyglapparna är jag mest nöjd med. De är broderade på plats med symaskin av en lokal förmåga. Fast brottarmaskerna är också fina, men de är lättare att få tag på här, när som helst man skulle behöva en.

Asså jag bor inte på balkongen...

... utan innanför fönstret där till vänster.
Fast det ser lite ut som om jag bor på en balkong. Men nätterna är för kalla för det.

och så var det igång...

På bilden sitter jag på kanten av balkongen där jag bor. Som en seglare ser jag ut också, mitt i öknen...