Vinterstil...

... på vissa träningar nu. Jag gillar det. Smutsigt och hårt. Vet inte varför, men det är något som tänder till i mig. Fick ett sms häromdagen ca 30 minuter innan utsatt mötestid.

Jag har inget emot ett skönt pass mitt i sommaren och skarvar gärna in lite på kvällen i mån om tid. Men ett grispass i halvmörker på cx... det är passion. Det arbetas just nu för fullt på en speciell CX-tröja i Prima. Ser fram emot att stolt bära den över mina axlar, när jag kör intervaller på Alpe d´Haga, där även dagens pass ägde rum. Äntligen tillbaka, där inga ursäkter finns.

Kompiscrossen är...

... igång.

Hårt, lerigt, tungt och vackert. Igår var jag på plats som åskådare och supporter. Jag höll på Emil, inte bara för han och jag tränar tillsammans mest hela tiden, utan också för han körde i den rätta uniformen.

Jag är stolt över att Prima fick synas där cyklingen är som vackrast. Det finns inget att vinna utom hedern. Ändå krigar de för allt benen håller.

- "Tiden, tiden, tiden?" skrek Emil där han passerade varvningen vid start/mål -strecket.

30 min + 2 varv är racet. Det fanns ingen koklocka att klämta med, så vi skrek och visade med fingrarna hur många varv som återstod.

Benen får inte vila förrän cykeln ligger så långt fram som möjligt i raden av cyklar på gräsmattan vid mål. Det är länge att plåga sig själv. Emil kom i mål som 3e man och cykeln med sin belgiskt cyclo-cross -aktiga neonlinda på styret lades i gräset med bara 2 cyklar framför. Bra kört.

Jag fick nästan dåligt samvete av att inte vara med.