De nya och...

... väldigt efterlängtade/efterfrågade tröjorna är snart här. Jag bjuder på lite bilder från plåtningen av dem. Varsågoda!

Idag var det...

... Falkenloppet.
Efter en väldigt aktiv inledning med många utbrytningsförsök och attacker, lyckades ett par cyklister komma loss. Dock var ingen från mitt lag med i den utbrytningen. 3 starka grabbar från mitt lag skickades upp att börja jaga för att inte låta dem komma iväg för långt. Jag snackade med ett annat lag och bad dem skicka upp några till fören, vilket de gjorde och sen skällde jag på ett lag som inte hade någon i utbrytning men ändå inte ville ta något ansvar. Fegt.
Peter (en mycket stark cyklist jag känner) lade efter ett tag på en attack. Jag svarade snabbt. Vi 2 fick med oss en till och jag bestämde mig för att satsa allt på det här kortet.
Vi hade ca 50 km kvar. Bara att trampa. Luckan växte. Vi satt nu i en utbrytning med 2 pers framför och en klunga full av starka ben bakom. Luckan växte lite till och vi körde hårt. Lite senare kom vi ikapp den första utbrytningen och en av dem (tror jag) lyckades bita sig fast och hängde på oss.
Nu är allt lite i en dimma. Jag minns inte riktigt var vad hände och exakt hur många vi var osv. Jag var trött. Mina ben fick slita hårt. Hjärtat pumpade allt vad det hade för att få ut syre till musklerna.
Någon mil senare lyckades en lagkamrat brygga upp till oss andra tillsammans med en till cyklist och min moral höjdes. Det var skönt. Vi skötte oss mycket bra i gruppen och körde hårt och fort.
Kommissarie-bilen körde upp bredvid och sa att vi hade skaffat oss 2 minuter lucka till klungan.
Det var ett parti med backar som böljade upp och ned och när de väl tog slut i en skarp högersväng slog motvinden till som en vägg. Det var tungt att gå upp och ta förningar nu. När det var 20 km kvar var det nära att jag gav upp. Jag orkade inte. Benen skrek åt mig. Jag skrek tillbaka. Jag bet mig fast.
"Kom igen. Du kör för top 10 placering. Håller det här är jag top 10." Tänkte jag. Ok, ett litet tag till.
Sista 15 km var tunga. Jag slet allt vad jag kunde och kämpade mig runt i kedjan. Sista kilometern var en raksträcka med lite uppförslut. Jag råkade hamna längst fram och det blir som alltid en stunds tittande på varandra inför spurten. Ingen vill vara den som drar igång den och därmed är den som drar fram de andra närmare linjen. Jag råkade då, lite av misstag, rulla mig ca 10 meter framför de andra lite till vänster och Thomas i mitt lag såg att han hade några av de starkare spurtarna bakom sig. "KÖR" ropar han. Och körde gjorde jag. Jag drog igång en väldigt lång spurt, alldeles för lång egentligen, men tillfället fanns och det gäller att ta vara på dem.
Med ca 50 meter kvar hade krampen spridit sig i hela benen och 3 andra lyckades komma förbi. Jag tänkte bara på att trampa. Trampa.
Jag slutade 4a och jag är mycket nöjd. Ett väldigt bra resultat! Hela laget var fantastiska idag och hjälpte mig och Thomas (6a) på ett utmärkt sätt.
Jag firar med en lättöl i soffan, iklädd en extremt fräsch gul Prima-tröja. Det är jag värd.