Härligt...

... med tappar som skramlar i skägget.
Dessa från dagens styrkeintervallpass med Simon. Blev lite häpen när jag kollade mig i spegeln.
Stora klingan... alltid stora klinga...

Hoppas...

... kommande söndag blir lika rolig som förra!
Hehe.

Endast tomten...

... är vaken?! My ass!
Intervaller en la madrugada är det som gäller när det ska jobbas på dagen!
För mig alltså.
Simon kallade mig för "motionär" häromdagen, så nu är det dags att steppa upp träningen till normal nivå.

En söndag...

... spenderas bäst på cykeln.
Trevligt sällskap och bra fart.
Pulsen stack upp nära taket och stannade där i 3 timmar.
Manges bakväxel gick i fyra bitar i skogen, så jag och Simon fick knuffa honom till ett kafé, där han ringde efter skjuts.
Vi stack.
Riktigt kul idag. Jag och Simon och Emil lade på en extra runda runt Brunnsviken. Trevligt.
Det är fint i Hagaparken.
Karl är som en GPS i skogen och hittar över allt, det är imponerande.
Simon försöker få med mig på att kuta intervaller i hagabacken igen. Han är inte så bra på att locka, för det enda han erbjuder är smärta och skyhög puls. Vilket i och för sig verkar funka. Men å andra sidan vinner inte han något på att jag följer med, förutom mitt evinnerligt trevliga sällskap.
Jag gillar inte att kuta. Jag är kass på det.
Men träningen är igång igen. Tummen upp för det. Hej då fritid...

Samling på...

... samma ställe.
Regn idag igen. Men vi blev 5 cyklister som gav oss ut denna söndag morgon.
Idag var det roligt. Jag vurpade tidigt i en av de ack så internt viktiga spurt/attackerna. Det var i en uppförsbacke som jag helt enkelt tappade kontrollen och studsade lite för häftigt omkring på rötter och stenar. För att undvika att köra in i Karl försökte jag liksom luta mig åt andra hållet än vad cykeln ville, så jag tog en tumble i ljung och mossa. Det var mjukt.
Annars gick det bra, men det är ovant att köra ute i geografin.
Men kul. Och lerigt... idag var det väldigt lerigt.

Jag har ...

... ny cross.
Det regnar.
Det är tidigt på morgonen.
Perfekt!
Jag och Karl var de enda som kom till uppställning idag.
Vi körde runt i skogen och det liknade mer mtb än cross, men riktigt kul.
Över rötter och broar, ned för backar, längs med en sjö.
Vi blev leriga från topp till tå.
Dyngsur kom jag hem, med ett leende på läpparna och ställde mig i regnet på gården och tvättade cykeln.

Vad cyklingen...

... går ut på just nu.
Det framgår tydligt av bilden.

Halvdistans i ...

... härligt väder på Ekerö.
Bra tempo och gott sällskap. Mycket roligare än igår, när jag drog ut själv i regnet och vinden.
Men det bygger på pannbenet att göra så också.
Bara att kasta upp pulsen i zon 3 och köra.
Avslutade med en lång fika idag. Det är ju söndag.

En godispåse...

... direktlevererad från norra Italien.
Mamma och pappa var ute och åkte och kom hem med lite souvenirer.
Perfekt!

Inte så glamoröst...

... att sitta och vänta på tåget som tar mig hem efter ett väl genomfört race.
Jag satte mig i fören och förblev där alla 14 milen till målgång. Jag jagade och attackerade och i slutet var det nästan bara jag som svarade på varenda attack. Den sista kom från en hjulsugare, som jag inte tror hjälpt till att dra en meter under hela racet.
Farlig målgång med 3 stycken 90graderskurvor tätt inpå varandra och en bil i sista innerkurvan. Jag kom inte förbi och rullade som 2a man över linjen.
Bara att sätta sig på tåget hem och laga en bit välförtjänt mat.
Vi är hårda, vi som kör hårt.

Ännu ett...

... ensamt pass på landsvägen.
Jag får sköna grunge-vibbar av mina brillor.
Det blir flanellskjorta och Alice in Chains på väg till nästa race.
Aldrig fel att head-banga.

Intervaller...

... i ensamhet. Tillbaka efter förkylning.
Det är lite trögt att komma igång.
Men det finns ingen genväg.
Bara landsväg.

Förkyld...

... ligger jag hemma i soffan och väntar på vueltan.
Förkyld är jag inte ute och cyklar. Men jag vill.
Dock kan jag glädja mig åt ett par fräscha nya brillor jag ska testa på cykeln.
Lite vågade, men kan funka.
Nu ska jag äta mer frukt, dricka mer té och se om jag har några gamla vårklassiker som ligger och skramlar i datorn, i väntan på vueltan...

Klubbmästerskap...

... avslutat.
En 4e plats.
Precis innan spurten gick jag och en annan ihop med axlarna. Jag vinglade till och klossen hoppade ur pedalen.
En brant kort backe och sedan lätt uppför. Så såg avslutet ut. Spurten.
Jag knäppte så snabbt jag kunde fast skon i pedalen igen. Sen var det bara att arbeta med låren. Ge allt.
Det gjorde jag. Jag gick om många i backen och tillslut hamnade jag 4a.
För min egen del hade det varit intressant att veta hur jag hamnat om klossen hade fått sitta kvar. Kanske hade resultatet varit det samma.
Kanske inte...
Men så är det. Förste man över mållinjen vinner. Idag var det inte jag. I natt kommer jag ha svårt att somna.

Att jobba helg...

... innebär ofta att träna ensam. Alla de andra sticker ut på morgonen.
Slutade jobbet runt 17.30.
Jag satte på La Flèche Wallonne (Vallonska pilen) från tidigare i år, för att ladda upp lite medan jag drog på mig rustningen. Avslutande backen var riktigt bra i år. Evans gjorde bra ifrån sig och jag kom att tänka på Chris, som jag körde med i USA i våras. Han jobbar för BMC. Han är stark.
Vore kul om han kunde paddla över pölen på en pedalino (hur tar sig annars en cyklist fram på vatten?!) och köra lite här i Sverige.

4 intervaller med spurt som avslut och 2 vändor i backen på väg hem. Jag fick upp pulsen ganska bra, har lite svårt med det annars när jag kör själv.
Får fräsa upp lite pytt i panna nu för att belöna mig.
Kanske dubbla ägg till. Det är ju ändå lördag...

En solovinst, en spurtförlust...

... och några hårda intervaller, blev det idag. Jag är inte nöjd med spurtförlusten. Sådant grämer mig ända till nästa gång jag är ute. Nästa gång så jag kan kräva revansch.
Inte mot den andra personen, utan snarare mot mig själv.
Trampa hårdare. Ta i. Vik absolut inte ner dig. Kriga.
Solovinsten var söt som honung. Med ett ryck ut ur en kurva och upp för en backe, så var det bara att luta sig fram mot pannbenet och trampa. Titta inte bakåt. Trampa.
Det gjorde jag och det funkade.
Ibland går det vägen.
Kvällen var ljummen och ljus, men det mörknade på snabbt när det väl satte igång.
Morgonen tycker jag om. Tidiga morgonen. Och en cyklist som rullar iväg.

Söndag 05.00...

... och jag sitter i sadeln.
Det är inte så kallt, men fuktigt. Tung dimma.
Bara några hårdrockare är vakna och på väg hem, från efterfesten i natt efter Irom Maiden-spelningen igår.
Jag fick ligga på, på en gång, för att hinna ut till mötesplatsen.
17 mil blev det i bra tempo. Plus en punka på framhjulet.
Väl hemma var det bara att duscha och gå till jobbet.

Det finns...

... annat att göra förutom cykla.
Tvätta till exempel.
Läsa går också bra. Det ska jag göra sen.
Men cykla är det bästa. Det är den enda stunden jag kan koppla av.
I stort sett all annan tid går ju som sagt åt till att jobba.
Fast just nu sitter jag och kollar på slutet av etapp 7 från Giro de Italia i år. Lite för att ladda inför imorgon.
För att orka mig upp och ut till Vallentuna kl 06.00.
Hoppas det inte regnar.
Jag hinner nog jobba lite mer med mitt projekt innan jag dunar in och klockan ringer in mig till verkligheten.

Det blev...

... hårt, långt och härligt.
Fälten är vackra. En flock får var ute på vägen och tog en promenad, så vi fick stanna.
Senast det hände mig var jag i Italien.
3,5 timmar blev det tillslut. Mycket fart, vissa sträckor organiserat, andra med attacker.
Klungspurt på slutet och jag njöt, trampade till och tog hem den. Precis där i den stunden trivs jag.
Adrenalinet smyger sig på i takt med att farten trappas upp. Alla slåss om den bästa positionen.
Jag fick ta lite extra vind på utsidan, men hellre det än att fastna på innerkanten.
Benen bara gick ändå, så det spelade ingen roll.

Jag lägger all tid...

... på mitt nya projekt. All tid jag inte jobbar med annat för att kunna finansiera det.
Cyklingen tummar jag inte på. Ca 12 timmar i veckan försöker jag få ihop. Ibland mer och ibland mindre.
Idag blir det förhoppningsvis ett hårt pass. Jag har kört för mycket själv på sista tiden, för ingen vill köra när det regnar. Nästan ingen alla fall. Simon är hård. Men honom kan jag bara köra med när det passar in i hans elitschema.
Annars får jag kriga ensam i regnet.
Då får jag tid att tänka på mitt projekt.
Det kommer bli riktgt bra.
Håll ögonen öppna...

Saker jag ...

... funderar på när jag dricker té på kvällen.
Kanske får göra lite ändringar på racern. Lite mer élégance.
Fast det är ju också snyggt som jag har det.
Får helt enkelt bygga en till cykel.

Norrmännen...

... kallar det "pøsregn". Det spö-pøsade idag.
Länge.
Precis när jag hade mött upp med Simon (vi var de enda som dök upp) och vi cyklade bredvid vägen på cykelbanan innan vi kom ut på landsvägen, körde en bil förbi.
Inget ovanligt med det, men det föll sig så att den tok-satsade genom ett mindre hav, antagligen orsakat av ett stopp i en brunn och en tsunami välde upp från vägkanten och öste över cykelbanan. Där var jag.
Totalt genomblöt. Vågen sköljde över mig helt och hållet. Från topp till tå.
Fula ord försökte jag få fram samtidigt som jag kräktes upp vatten. En rejäl kallsup.
Det smakade asfalt långt ner i halsen.
Jag hade säkert blivit så blöt alla fall, till slut. Men inte allt på en gång. Det var som om jag blivit doppad i sjön.
Ja, ja, bara att trampa på. 3 timmar kvar.
Vi körde ett bra pass, i bra tempo och puls. Ingen slipstream, utan trampa hela vägen.
Jag mötte inga andra cyklister. Inte mkt bilar heller. Skönt.
Sista timmen regnade det inte så mkt. Det uppskattades.
När jag väl kommer ut en sån här dag, ett sånt här gris-pass, kan jag inte låta bli att njuta lite.
Pannbenet blir lite tjockare och jag känner mig hjältemodig.
I morse tittade jag lite på Paris - Roubaix. För att få upp stämningen, jag visste att det skulle regna idag. Det funkade.
Öppna fält och vinden piskar regnet mot ansiktet.
Vi snackade skit och trampade på. Sist körde vi några korta intervaller som avslutning innan vi rullade hem.
En varm dusch och en mix ätbart från ett ganska tomt kylskåp väntade.

Lite olja...

... på kedjan och en småjustering av bakväxeln innan dagens pass.
Norrmännen lovar finare väder mot kvällen.
Jag kör hur som. Och jag ser fram emot det.
Hoppas det dyker upp någon mer än mig. Jonas och Simon har sagt att de ska komma.
Sällskap är trevligt, dock inte rullen i regnet.
1,5 timmar in i passet kommer nog min uppfattning angående rullen vara annan...
Speciellt om Simon kommer och pumpar elitfart. Då är rullen trevlig och antagligen där jag kommer vara.
Det kommer bli blött idag. Lite vind också och vi nordeuropéer krigar vidare.
Idag kommer bara de hängivna ut på vägen.
Vi ses.

Jag är galen...

.., jag vet.
Ibland kommer den. Längtan till hösten och kalla tidiga morgnar.
Det är mörkt ute och äggmackorna är uppätna. Sista kaffeslurken är fortfarande ljummen i plåtmuggen och jag håller på att ta på mig benvärmare och den tjocka jackan. Vinterkepsen jag fick av Lina och Marcus åker på under hjälmen.
Solen kämpar för att komma upp medan jag rullar iväg. Det är ingen trafik.
Doften av träden i den fuktigt kalla, krispiga luften är intensiv.
Vinden pinar från sidan över bruna åkrar. Vattnet under bron är grått som stål.
Jag har ca 1 timme i benen och 2 timmar kvar. Minst.
Då trivs jag.

Tour de France...

... 2010, très amusant!
Pavésektionerna förgyllde första veckan och Mighty Thor visade upp sig när andra gnällde.
Alberto och Andy brottas, etapp ut och etapp in, berg upp och berg ner. De är en klass för sig.
Löfkvist gör något helt fantastiskt och ser ut att sluta på imponerande 17e plats i världens mest prestigefyllda cykeltävling.
Magiskt.

Men; vad är det för skräp till kepsar många av stallen håller sina åkare med?!
Ser ju ut som någon form av motorsport på podiet.
På med cykelkepsen för bövelen. Visa lite stil och klass!

Vind över fälten...

... var det idag, när jag var ute.
Det hela började med att jag jagade gruppen i ca 15 minuter innan jag var ikapp. Minst.
Jag var sen. Col du Tourmalet - Andy vs Alberto, var skälet till min sena ankomst.
Vilka giganter. Vilka berg.
Jag vill dit.
Väl ikapp, var det bara att fortsätta trampa. Ingen vila, ingen pardon. Idag skulle det bli hårt.
Rock n´Roll-Simon vevade på, som eliten gör och jag satte mig på rullen.
Pulsen sänktes med några slag och benen fick lite lättare tramp. Det kom att behövas.
I svansen flög folk av som flugor. Vi samlade ihop gruppen vid ett tillfälle, inte så långt in i rundan, men sen splittrade det igen.
Vi körde på.
RnR-Simon kör elit och kör man elit så har man träningsprogram. I träningsprogrammen står det nog inget om att vänta på de som halkar av.
Det vet alla som var med. Det var några som jag inte trodde skulle tappa som plötsligt inte låg kvar bakom efter en förning när jag kastade ett öga över axeln.
Denna "några" har precis kommit hem från Italien och var inte i form riktigt. Finns det annat att göra än att cykla där eller? Undrade jag. Tydligen gör det det om kärleken följer med. Alltså inte cykeln utan människan.
Nu var vi 3 kvar.
Simon stod för det mest av arbetet framåt, själv stod jag för det hårda arbetet att hålla mig kvar. Och det gjorde jag, med några fina förningar på dagens resumé.
3 timmar i puls med en avslutning i "Orsabacken", 4 ggr 30 sek max. Muskelbygge.
Stora belgiska lår ska det vara. Ser bra ut i sidvinden och på stranden.

Inga inlägg...

... betyder inte ingen cykel.
Jag är ute så ofta jag kan och mailhetsar mina vänner med tjat om rundor hit och dit.
Försöker vara ute minst 4 dagar i veckan och lyckas oftast med det.
Idag var en sådan dag. En dag på fältet.
Jag sprang från jobbet kl 17, kom hem kastade av mig kläderna och vräkte snabbt och naken i mig en halv smörgås, i ett desperat försök att fylla på med energi. Energi jag vet jag skulle komma att behöva.
Satte på uniformen och ryckte med mig resten av mackan i näven och begav mig snabbt mot min lokala cykelbutik. Pumpen är kvar i bilen jag skickade packningen med efter midsommar. Jag cyklade hem från firandet.
Min cykelbutik är vana med att jag snabbt sticker in näsan och snor åt mig energi-gel eller bars, pumpar upp däcken och piper iväg. Några snabba ord växlas fram och tillbaka. Meningarna tar vid där de lämnades sist och språket är en blandning av cykeltermer, interna uttryck och modersmålet svenska, med ett och annat ord på italienska. (En av de som jobbar där bor halvtid i Italien.) Jag hinner nästan avsluta min sista mening innan jag märker att benen trampar och jag är på väg mot mötesplatsen på Ekerö. Jag gick från jobbet 17 och 18.15 rullar snabba gruppen ut från parkeringen. Jag hann. Men knappt har jag hunnit äta. Trycker i mig en banan.
Gruppen är övertänd och det går fort på transporterna. Vi kommer fram till första fartsträckan. Jag har försökt scanna av de som sitter med i gruppen för att se vem som borde bevakas och kan utgöra ett hot. Omöjligt att se.
Jag hugger på första hjulet som attackerar. Sätter mig på rulle.
En lite yngre snubbe från Vallentuna CK sätter in nästa attack. Jag flyger upp på hjulet som en utsvulten järv över en ren. Äntligen pumpar vätskorna i låren. Äntligen. Vi har lucka och kör på. Han är stark. Jag tror han drog lite fortare än mig på sina förningar, men svårt att säga. Tiden går och vi närmar oss slutet på första sträckan. Bakom oss har den jagande gruppen bara några hårda tramp kvar för att komma ikapp. Vilket de gör. Men jag ger mig aldrig och när spurten drar igång stampar jag till och är med. Jag tror jag tog hem den.
Det är fler fartsträckor och fler transporter. Jag krigar och kör. Benen går som maskiner och syran sprutar i musklerna. Bit ihop. Bit ifrån. Kämpa mot smärtan. Trampa. Älska utmattningen.
Det går fort och jag cyklar bra. Jag tar mycket vind och vinner spurter.
På sista sträckan sa jag åt killen från Vallentuna, som jag nu legat i fler utbrytningar och lagtemposträckor med, att jag ska ge honom ett spurtuppdrag. Jag ska dra fram honom till seger.
Efter ca 2/3 av sträckan sätter han sig fint på mitt hjul och jag placerar mig näst intill perfekt bakom några andra starka cyklister. Jag går inte upp och drar ännu. Jag bevakar bara och låter ingen få lucka. Hugger på det som behövs och sitter som 3e kanske när vi närmar oss slutet.
Jag ger honom ett tecken att nu gäller det. Jag trampar till. Sitter i sadeln och går på med allt jag har. Hårt.
Det finns inget annat än att dra fram min tillfälliga lagkamrat till en seger. Det är allt.
Jag trampar så hårt jag kan och sparar inget till mig själv.
Bakom mig har vi nu en lucka på säkert 20 meter. Jag har ensam dragit ifrån, sittandes i sadeln och Vallentuna kan komfortabelt ställa sig på min signal och promenera in som förste man. Det gick fort. Tur, rätt val av tidpunkt och muskler. Det var roligt att få dra fram en duktig cyklist till seger. Hoppas det blir fler gånger.
Vi rullade långsamt mot stan, snackade skit och skrattade allihop. Ett roligt pass på ca 2,5 timmar. Många starka cyklister.
Många cyklade hem. Inte jag. Min träning var inte slut. Jag ville rulla ut benen och samtidigt få mer timmar i sadeln.
För mig tog det slut 1,5 timmar senare. Vallentuna följde med ca 1 timme. Resten rullade jag själv.
En vacker kväll. Ca 4 timmar i sadeln och jag är nöjd. Min vattenflaska hade flugit av någonstans i mitten, så det blev några glas när jag kom hem.
Undrar om det blir sol imorgon...

Svensk landsväg...

... med doft av syrén, hav och hö. Mina nya däck rullar lättare än vad benen gör. Fast lyckan av att vara där jag är gör det lättare att trampa. Allt är inte brunt, torrt och dött längre. Det är grönt, levande och luften är fylld av dofter.
Jag landade tisdag morgon efter viss försening från Chicago. Amerikanska tullen hade sökt igenom min cykelväska och inte stängt den ordentligt. Typiskt.
Jag har satt ihop cykeln och konstaterat att allt är helt. Verkar det som alla fall.
Mitt bakdäck var slitet fyrkantigt och det främre torrt och fyllt av skavanker som avspeglar öknens torra kärva väg, så jag har köpt nya.
Ny väg, nya däck.
Redan på onsdagen satt jag i sadeln igen och trampade. 24 timmar efter touch down. Stora klingan. Låren ville äta mjölksyra. Det fick dem, på ett bra sätt.
På torsdagen satt jag där igen och benen var trötta efter onsdagens runda, men ingen vila här. Skräm igång benen. Klockan ringer. Lagtempo i typ 2 timmar.
På fredagen blev det en kort lätt runda med fokus på att vara snygg. Bilderna avslöjar att resultatet blev lyckat.
Lördag ska jag försöka vila från cykeln. Men det kommer klia...

På väg...

... att checka in för att flyga till Chicago. Sen vidare över Atlanten för att landa i morgon, rätt i skötet på moder Svea.
Jag har inte cyklat på 3 dagar och det kliar i benen. Jag söker efter slip streams i bagagekön, planerar spurter fram till disken.
Jagar efter utbrytningar på gå-banden och dricker kaffe med stil.
Allt bagage är in-checkat och jag hoppas med allt vad jag förmår att det kommer välbehållet tillbaka med mig.

Adieu l'Amérique, bonjour l'Europe.

Kolla där är ju jag...

... på väg uppför "A-mountain". (Spana bakgrunden, ett stort A i färgad sten, därav namnet.)
Och tacka Drylane för superhjältebyxorna som smiter åt kring midjan.
Jo, jo, vad jag kämpar. Håret är ganska långt och fladdrar som linnegardiner i vinden. Sexy Rexy!

Om ni skulle ligga och gotta er i min cykelkorg, skulle utsikten vara ungefär så här.