På väg...

... att checka in för att flyga till Chicago. Sen vidare över Atlanten för att landa i morgon, rätt i skötet på moder Svea.
Jag har inte cyklat på 3 dagar och det kliar i benen. Jag söker efter slip streams i bagagekön, planerar spurter fram till disken.
Jagar efter utbrytningar på gå-banden och dricker kaffe med stil.
Allt bagage är in-checkat och jag hoppas med allt vad jag förmår att det kommer välbehållet tillbaka med mig.

Adieu l'Amérique, bonjour l'Europe.

Kolla där är ju jag...

... på väg uppför "A-mountain". (Spana bakgrunden, ett stort A i färgad sten, därav namnet.)
Och tacka Drylane för superhjältebyxorna som smiter åt kring midjan.
Jo, jo, vad jag kämpar. Håret är ganska långt och fladdrar som linnegardiner i vinden. Sexy Rexy!

Om ni skulle ligga och gotta er i min cykelkorg, skulle utsikten vara ungefär så här.

Austin Texas ligger...

...15 timmar österut med bil från Tucson. Genom New Mexico, en död stat.
Motel i öknen är fulla av passerande resande, mest truckförare.
I de små städerna längs vägen fann jag inte mycket hopp. Det är något med dem som skrämmer mig och väcker förtjusning på samma gång. Undrar vad de gör när de slutar jobbet. De kanske spelar tv-spel online mot någon av er som läser, vem vet, eller så gör de något som David Lynch skulle kunna skriva i ett manus.
Framme i Austin.
Jag klev ur bilen och kände hur den fuktiga luften omslöt mig och pärlade sig på huden. Luften är fuktig, vissa tycker inte om det, men jag njöt. Det är svårt att föreställa sig hur torr luften är i Tucson.
Det är grönt och lummigt och allt är större. Människorna är trevliga i Austin och innovativa.
Mycket konstnärer av olika slag och många cyklister. Lance till exempel. Han har sin cykelbutik här, Mellow Johnnys. De har fina och dyra saker.
Så härligt med grönt. Magnolian står i blom. Och vilka blommor. Allt är större i Texas sägs det.
Jag slöt upp med en grupp cyklister och körde en vända på lördagen. Det var roligt. En Lagom runda på ca 10 mil, dock med ganska mycket stopp och väntan. Jag passade på att köra några av backarna 2 ggr. En krigare som vill bli starkare.
Vegetationen liknar Sveriges, med undantag för en och annan kaktus.
Jag tog en paus i skuggan under ett magnolia träd. Var annars.

Staden är liten men bjuder på mycket trevligt. Allt från jazzklubbar till gallerier till texasgrillar, ekologiska kaféer och créperier, grönska. Äntligen gröna ängar och träd. De enda träden värda att nämna i Tucson är pecannötsodlingarna, men de växer i räta linjer.
Fuktig luft. Huden andas. Håret krullar till sig på huvudet. Jag blundar och njuter.
Jag äter chili på ett litet hak vid vägkanten. Jag är i Texas.

Racedags igen...

... tänkte jag kl 04.25 i morse när klockan spelade solo på trumhinnan.
Frukost hade jag ingen hemma, men det visste jag redan innan, för det hade jag kommit på igår kväll sent när jag redan låg i sängen.
Några havregryn föstes ihop och en skvätt vatten på det och en gröt med några extra stänkar honung kokades ihop.
Linfrön har jag sett till att köpa upp mig på och närodlade pecannötter. De rördes ned också.
Tidiga frukostar ligger mig inte varmt om hjärtat, men att ge mig ut på vägen på tom mage är en säker pinne i hjulet. Det vet jag.
06.00 rullar klungan ut från samlingsplatsen. Jag hann med en dubbel espresso med en skvätt mjölk innan.
Ca 75 pers hade samlats dagen till ära. Inga tävlingar denna helg, så alla kunde vara med och leka cykelproffs.
Så även jag.
Jag kämpade och slet och satte mig i fören på klungan och slet och drog, jagade med utbrytningar och stampade ned kullar och backar. Stark som en oxe kände jag mig och det var jag också. Ensam i udden på en 75 man snabb pilspets som i flygande fart, far fram över berg och dalar. Starka känslor.
Pigg och lätt satt jag i sadeln och fick komplimanger av de som jag känner här. "Looking good, man" krämade en av de starkaste cyklisterna jag vet härifrån ur sig, Tim. Ja tack du, tänkte jag, att kan man inte cykla bra, kan man ju ändå se bra ut, i min Raphatröja och Drylanebrallor. Idag stämde det han sa, med sin dubbla bemärkelse ganska bra. Jag var bra och såg bra ut.
Det tvättas ofta cykelkläder nu. Mina vita Drylane-pantalones trasades sönder i kullerbyttan på berget.
Jag väntar på en efterlängtad och mycket uppskattad sändning från just Drylane med 2 par nya bibs. Det tackar jag för! En cyklist som var dag rullar runt med samma byxor. Nej du Larsson det går inte.
Någon spurt hade jag ingen ork med, men på det stora hela, en rolig runda på starka ben.
Öknen står i blom. Kaktusarna blommar med överraskande styrka och jag ser buskar och små träd med blommor jag aldrig tidigare sett.
De ska fotograferas.

Kort om...

... en liten tur till New Mexico över en natt.
Jag och Chris åkte till New Mexico för att se två etapper av Tour of the Gila, som hålls i Silver City varje år. Varför inte passa på att göra det proffsen får betalt för gratis?
Vi startade kl 14.00 från Silver City och cyklade norrut. Ungefär samma runda som tävlingen gick på torsdagen. 5500 fot (1600 höjdmeter) klättring hade vi framför oss på våran 80 miles (130 km) långa runda. Den brantaste klättringen ligger i början, i 3 sektioner. Det är inga extrema branter, men en uppförsbacke är en uppförsbacke och uppför gick det. Benen kändes bra. Efter den andra klättringen var det bara att rulla försiktigt ner till tredje och trampa uppåt. Det var tungt. Vi cyklade både för en bra tid, men även mot ljuset. Solen går ner i Amerika också.
När vi nådde toppen av backen började det snöa. Små vita flingor, som salt i ett sår efter de tre klättringarna.
På med alla kläder som låg nedbakade i fickorna och så begav vi oss ned mot en mer platt sektion. Det var lite varmare men vinden var stark. Vi körde fort. Stannade till vid en butik och fyllde på vattenflaskorna. Lake Roberts heter stället.
Sen ned med huvudet och trampa. Vi turades om att dra.
Det växer träd här. Jag sökte över omgivningen med blicken och sög in allt jag såg. Träd. Lite vatten längs vägen.
Öppna landskap med böljande terräng och äntligen ljudet av vind i lövkronor. Ett sus som jag inte hört på länge. Nu var det det enda jag hörde förutom ljudet av hårt pumpade däck som rann längs asfalten.
De ljuden kompletterar varandra bra. Mina träd skyddade oss från vinden som vräkte över oss från sidan.
Ett stopp till efter någon timme. Energin behöver fyllas på. Energi gel, det som mina vänner som inte cyklar skrattar åt, krämade jag i mig. Jag hade redan tidigare ätit en nöt och frukt, bara naturliga ingredienser, kaka. Nu var det dags för mer konstgjord energi. Mer kompakt. "Espresso love" heter smaken. Bättre än namnet var det alla fall, tänkte jag där jag stod mitt ute i vischan i en liten håla mindre än Kräklingbo, i ett land långt borta, i en stat som är fylld av ingenting. New Mexico.
ingen tid att spilla. Upp med en öm rumpa i sadeln och kämpa. Nu vred sig vägen mot väst.
Rakt mot vinden. Stark vind som blåst sig arg över öppna slätter och genom kalla moln. Långa, sega, flacka uppförsbackar. Vinden tryckte oss tillbaka. Det är lätt att tro att vägen är platt, när den i själva verket lutar lite, lite uppför. Mot vinden kämpade vi på så lätta växlar vi kunde gräva fram långsamt framåt. Långsamt uppåt. Ibland kom vi till krön, men så fort vi kom upp avtäcktes nästa långa, raka backe. När fan kommer sista bossen?! När är det nog.
Mina tankar blåste bort och jag hörde dem inte längre.
Jag känner mig som en krigare på häst, när jag trampar ibland. Ut över okänd mark. Seg och hård. Jag ger inte upp. Inte utan en kamp.
Till slut var det bara att skratta. Vi kämpade mot varandra i några spurter för att hålla modet uppe. Jag vann en härlig lång spurt som Chris drog igång. Uppför, långsamt segade jag mig fram långsamt jämsides och sedan de sista hårda stampen som sitter så där långt inne. Det sista som finns. Han orkade inte och jag gick förbi.
Det var skönt. Annars är Chris den starkare cyklisten.
Vi såg äntligen en skylt som sa "Silver City" och snart var vi framme. Backarna rullar hela vägen in och genom staden, så det blev inte någon vila förrän vi var innanför dörren, hos han som gav oss tak över huvudet för natten.
In i duschen för den dagliga tvagningen av såren och resten av min vindpinade kropp.
Såren ser mycket bättre ut nu. Jag känner själv att jag läkt lite mirakulöst fort. Två veckor har gått i skrivande stund och nästan alla sårskorpor har försvunnit. Inte den på armbågen förstås. Den är djup. Jag är beredd på att den tar några månader.
Efter duschen gick vi ut på staden för att se Levi Leipheimer, Lance Armstrong, Dave Zabriskie och några andra proffs, köra ett GP-lopp, 40 varv (1 mile/varv) genom stan.
Och mat, ge mig mat.