Norrmännen...

... kallar det "pøsregn". Det spö-pøsade idag.
Länge.
Precis när jag hade mött upp med Simon (vi var de enda som dök upp) och vi cyklade bredvid vägen på cykelbanan innan vi kom ut på landsvägen, körde en bil förbi.
Inget ovanligt med det, men det föll sig så att den tok-satsade genom ett mindre hav, antagligen orsakat av ett stopp i en brunn och en tsunami välde upp från vägkanten och öste över cykelbanan. Där var jag.
Totalt genomblöt. Vågen sköljde över mig helt och hållet. Från topp till tå.
Fula ord försökte jag få fram samtidigt som jag kräktes upp vatten. En rejäl kallsup.
Det smakade asfalt långt ner i halsen.
Jag hade säkert blivit så blöt alla fall, till slut. Men inte allt på en gång. Det var som om jag blivit doppad i sjön.
Ja, ja, bara att trampa på. 3 timmar kvar.
Vi körde ett bra pass, i bra tempo och puls. Ingen slipstream, utan trampa hela vägen.
Jag mötte inga andra cyklister. Inte mkt bilar heller. Skönt.
Sista timmen regnade det inte så mkt. Det uppskattades.
När jag väl kommer ut en sån här dag, ett sånt här gris-pass, kan jag inte låta bli att njuta lite.
Pannbenet blir lite tjockare och jag känner mig hjältemodig.
I morse tittade jag lite på Paris - Roubaix. För att få upp stämningen, jag visste att det skulle regna idag. Det funkade.
Öppna fält och vinden piskar regnet mot ansiktet.
Vi snackade skit och trampade på. Sist körde vi några korta intervaller som avslutning innan vi rullade hem.
En varm dusch och en mix ätbart från ett ganska tomt kylskåp väntade.

Lite olja...

... på kedjan och en småjustering av bakväxeln innan dagens pass.
Norrmännen lovar finare väder mot kvällen.
Jag kör hur som. Och jag ser fram emot det.
Hoppas det dyker upp någon mer än mig. Jonas och Simon har sagt att de ska komma.
Sällskap är trevligt, dock inte rullen i regnet.
1,5 timmar in i passet kommer nog min uppfattning angående rullen vara annan...
Speciellt om Simon kommer och pumpar elitfart. Då är rullen trevlig och antagligen där jag kommer vara.
Det kommer bli blött idag. Lite vind också och vi nordeuropéer krigar vidare.
Idag kommer bara de hängivna ut på vägen.
Vi ses.

Jag är galen...

.., jag vet.
Ibland kommer den. Längtan till hösten och kalla tidiga morgnar.
Det är mörkt ute och äggmackorna är uppätna. Sista kaffeslurken är fortfarande ljummen i plåtmuggen och jag håller på att ta på mig benvärmare och den tjocka jackan. Vinterkepsen jag fick av Lina och Marcus åker på under hjälmen.
Solen kämpar för att komma upp medan jag rullar iväg. Det är ingen trafik.
Doften av träden i den fuktigt kalla, krispiga luften är intensiv.
Vinden pinar från sidan över bruna åkrar. Vattnet under bron är grått som stål.
Jag har ca 1 timme i benen och 2 timmar kvar. Minst.
Då trivs jag.

Tour de France...

... 2010, très amusant!
Pavésektionerna förgyllde första veckan och Mighty Thor visade upp sig när andra gnällde.
Alberto och Andy brottas, etapp ut och etapp in, berg upp och berg ner. De är en klass för sig.
Löfkvist gör något helt fantastiskt och ser ut att sluta på imponerande 17e plats i världens mest prestigefyllda cykeltävling.
Magiskt.

Men; vad är det för skräp till kepsar många av stallen håller sina åkare med?!
Ser ju ut som någon form av motorsport på podiet.
På med cykelkepsen för bövelen. Visa lite stil och klass!

Vind över fälten...

... var det idag, när jag var ute.
Det hela började med att jag jagade gruppen i ca 15 minuter innan jag var ikapp. Minst.
Jag var sen. Col du Tourmalet - Andy vs Alberto, var skälet till min sena ankomst.
Vilka giganter. Vilka berg.
Jag vill dit.
Väl ikapp, var det bara att fortsätta trampa. Ingen vila, ingen pardon. Idag skulle det bli hårt.
Rock n´Roll-Simon vevade på, som eliten gör och jag satte mig på rullen.
Pulsen sänktes med några slag och benen fick lite lättare tramp. Det kom att behövas.
I svansen flög folk av som flugor. Vi samlade ihop gruppen vid ett tillfälle, inte så långt in i rundan, men sen splittrade det igen.
Vi körde på.
RnR-Simon kör elit och kör man elit så har man träningsprogram. I träningsprogrammen står det nog inget om att vänta på de som halkar av.
Det vet alla som var med. Det var några som jag inte trodde skulle tappa som plötsligt inte låg kvar bakom efter en förning när jag kastade ett öga över axeln.
Denna "några" har precis kommit hem från Italien och var inte i form riktigt. Finns det annat att göra än att cykla där eller? Undrade jag. Tydligen gör det det om kärleken följer med. Alltså inte cykeln utan människan.
Nu var vi 3 kvar.
Simon stod för det mest av arbetet framåt, själv stod jag för det hårda arbetet att hålla mig kvar. Och det gjorde jag, med några fina förningar på dagens resumé.
3 timmar i puls med en avslutning i "Orsabacken", 4 ggr 30 sek max. Muskelbygge.
Stora belgiska lår ska det vara. Ser bra ut i sidvinden och på stranden.

Inga inlägg...

... betyder inte ingen cykel.
Jag är ute så ofta jag kan och mailhetsar mina vänner med tjat om rundor hit och dit.
Försöker vara ute minst 4 dagar i veckan och lyckas oftast med det.
Idag var en sådan dag. En dag på fältet.
Jag sprang från jobbet kl 17, kom hem kastade av mig kläderna och vräkte snabbt och naken i mig en halv smörgås, i ett desperat försök att fylla på med energi. Energi jag vet jag skulle komma att behöva.
Satte på uniformen och ryckte med mig resten av mackan i näven och begav mig snabbt mot min lokala cykelbutik. Pumpen är kvar i bilen jag skickade packningen med efter midsommar. Jag cyklade hem från firandet.
Min cykelbutik är vana med att jag snabbt sticker in näsan och snor åt mig energi-gel eller bars, pumpar upp däcken och piper iväg. Några snabba ord växlas fram och tillbaka. Meningarna tar vid där de lämnades sist och språket är en blandning av cykeltermer, interna uttryck och modersmålet svenska, med ett och annat ord på italienska. (En av de som jobbar där bor halvtid i Italien.) Jag hinner nästan avsluta min sista mening innan jag märker att benen trampar och jag är på väg mot mötesplatsen på Ekerö. Jag gick från jobbet 17 och 18.15 rullar snabba gruppen ut från parkeringen. Jag hann. Men knappt har jag hunnit äta. Trycker i mig en banan.
Gruppen är övertänd och det går fort på transporterna. Vi kommer fram till första fartsträckan. Jag har försökt scanna av de som sitter med i gruppen för att se vem som borde bevakas och kan utgöra ett hot. Omöjligt att se.
Jag hugger på första hjulet som attackerar. Sätter mig på rulle.
En lite yngre snubbe från Vallentuna CK sätter in nästa attack. Jag flyger upp på hjulet som en utsvulten järv över en ren. Äntligen pumpar vätskorna i låren. Äntligen. Vi har lucka och kör på. Han är stark. Jag tror han drog lite fortare än mig på sina förningar, men svårt att säga. Tiden går och vi närmar oss slutet på första sträckan. Bakom oss har den jagande gruppen bara några hårda tramp kvar för att komma ikapp. Vilket de gör. Men jag ger mig aldrig och när spurten drar igång stampar jag till och är med. Jag tror jag tog hem den.
Det är fler fartsträckor och fler transporter. Jag krigar och kör. Benen går som maskiner och syran sprutar i musklerna. Bit ihop. Bit ifrån. Kämpa mot smärtan. Trampa. Älska utmattningen.
Det går fort och jag cyklar bra. Jag tar mycket vind och vinner spurter.
På sista sträckan sa jag åt killen från Vallentuna, som jag nu legat i fler utbrytningar och lagtemposträckor med, att jag ska ge honom ett spurtuppdrag. Jag ska dra fram honom till seger.
Efter ca 2/3 av sträckan sätter han sig fint på mitt hjul och jag placerar mig näst intill perfekt bakom några andra starka cyklister. Jag går inte upp och drar ännu. Jag bevakar bara och låter ingen få lucka. Hugger på det som behövs och sitter som 3e kanske när vi närmar oss slutet.
Jag ger honom ett tecken att nu gäller det. Jag trampar till. Sitter i sadeln och går på med allt jag har. Hårt.
Det finns inget annat än att dra fram min tillfälliga lagkamrat till en seger. Det är allt.
Jag trampar så hårt jag kan och sparar inget till mig själv.
Bakom mig har vi nu en lucka på säkert 20 meter. Jag har ensam dragit ifrån, sittandes i sadeln och Vallentuna kan komfortabelt ställa sig på min signal och promenera in som förste man. Det gick fort. Tur, rätt val av tidpunkt och muskler. Det var roligt att få dra fram en duktig cyklist till seger. Hoppas det blir fler gånger.
Vi rullade långsamt mot stan, snackade skit och skrattade allihop. Ett roligt pass på ca 2,5 timmar. Många starka cyklister.
Många cyklade hem. Inte jag. Min träning var inte slut. Jag ville rulla ut benen och samtidigt få mer timmar i sadeln.
För mig tog det slut 1,5 timmar senare. Vallentuna följde med ca 1 timme. Resten rullade jag själv.
En vacker kväll. Ca 4 timmar i sadeln och jag är nöjd. Min vattenflaska hade flugit av någonstans i mitten, så det blev några glas när jag kom hem.
Undrar om det blir sol imorgon...