Kort om...

... en liten tur till New Mexico över en natt.
Jag och Chris åkte till New Mexico för att se två etapper av Tour of the Gila, som hålls i Silver City varje år. Varför inte passa på att göra det proffsen får betalt för gratis?
Vi startade kl 14.00 från Silver City och cyklade norrut. Ungefär samma runda som tävlingen gick på torsdagen. 5500 fot (1600 höjdmeter) klättring hade vi framför oss på våran 80 miles (130 km) långa runda. Den brantaste klättringen ligger i början, i 3 sektioner. Det är inga extrema branter, men en uppförsbacke är en uppförsbacke och uppför gick det. Benen kändes bra. Efter den andra klättringen var det bara att rulla försiktigt ner till tredje och trampa uppåt. Det var tungt. Vi cyklade både för en bra tid, men även mot ljuset. Solen går ner i Amerika också.
När vi nådde toppen av backen började det snöa. Små vita flingor, som salt i ett sår efter de tre klättringarna.
På med alla kläder som låg nedbakade i fickorna och så begav vi oss ned mot en mer platt sektion. Det var lite varmare men vinden var stark. Vi körde fort. Stannade till vid en butik och fyllde på vattenflaskorna. Lake Roberts heter stället.
Sen ned med huvudet och trampa. Vi turades om att dra.
Det växer träd här. Jag sökte över omgivningen med blicken och sög in allt jag såg. Träd. Lite vatten längs vägen.
Öppna landskap med böljande terräng och äntligen ljudet av vind i lövkronor. Ett sus som jag inte hört på länge. Nu var det det enda jag hörde förutom ljudet av hårt pumpade däck som rann längs asfalten.
De ljuden kompletterar varandra bra. Mina träd skyddade oss från vinden som vräkte över oss från sidan.
Ett stopp till efter någon timme. Energin behöver fyllas på. Energi gel, det som mina vänner som inte cyklar skrattar åt, krämade jag i mig. Jag hade redan tidigare ätit en nöt och frukt, bara naturliga ingredienser, kaka. Nu var det dags för mer konstgjord energi. Mer kompakt. "Espresso love" heter smaken. Bättre än namnet var det alla fall, tänkte jag där jag stod mitt ute i vischan i en liten håla mindre än Kräklingbo, i ett land långt borta, i en stat som är fylld av ingenting. New Mexico.
ingen tid att spilla. Upp med en öm rumpa i sadeln och kämpa. Nu vred sig vägen mot väst.
Rakt mot vinden. Stark vind som blåst sig arg över öppna slätter och genom kalla moln. Långa, sega, flacka uppförsbackar. Vinden tryckte oss tillbaka. Det är lätt att tro att vägen är platt, när den i själva verket lutar lite, lite uppför. Mot vinden kämpade vi på så lätta växlar vi kunde gräva fram långsamt framåt. Långsamt uppåt. Ibland kom vi till krön, men så fort vi kom upp avtäcktes nästa långa, raka backe. När fan kommer sista bossen?! När är det nog.
Mina tankar blåste bort och jag hörde dem inte längre.
Jag känner mig som en krigare på häst, när jag trampar ibland. Ut över okänd mark. Seg och hård. Jag ger inte upp. Inte utan en kamp.
Till slut var det bara att skratta. Vi kämpade mot varandra i några spurter för att hålla modet uppe. Jag vann en härlig lång spurt som Chris drog igång. Uppför, långsamt segade jag mig fram långsamt jämsides och sedan de sista hårda stampen som sitter så där långt inne. Det sista som finns. Han orkade inte och jag gick förbi.
Det var skönt. Annars är Chris den starkare cyklisten.
Vi såg äntligen en skylt som sa "Silver City" och snart var vi framme. Backarna rullar hela vägen in och genom staden, så det blev inte någon vila förrän vi var innanför dörren, hos han som gav oss tak över huvudet för natten.
In i duschen för den dagliga tvagningen av såren och resten av min vindpinade kropp.
Såren ser mycket bättre ut nu. Jag känner själv att jag läkt lite mirakulöst fort. Två veckor har gått i skrivande stund och nästan alla sårskorpor har försvunnit. Inte den på armbågen förstås. Den är djup. Jag är beredd på att den tar några månader.
Efter duschen gick vi ut på staden för att se Levi Leipheimer, Lance Armstrong, Dave Zabriskie och några andra proffs, köra ett GP-lopp, 40 varv (1 mile/varv) genom stan.
Och mat, ge mig mat.