... var det idag, när jag var ute.
Det hela började med att jag jagade gruppen i ca 15 minuter innan jag var ikapp. Minst.
Jag var sen. Col du Tourmalet - Andy vs Alberto, var skälet till min sena ankomst.
Vilka giganter. Vilka berg.
Jag vill dit.
Väl ikapp, var det bara att fortsätta trampa. Ingen vila, ingen pardon. Idag skulle det bli hårt.
Rock n´Roll-Simon vevade på, som eliten gör och jag satte mig på rullen.
Pulsen sänktes med några slag och benen fick lite lättare tramp. Det kom att behövas.
I svansen flög folk av som flugor. Vi samlade ihop gruppen vid ett tillfälle, inte så långt in i rundan, men sen splittrade det igen.
Vi körde på.
RnR-Simon kör elit och kör man elit så har man träningsprogram. I träningsprogrammen står det nog inget om att vänta på de som halkar av.
Det vet alla som var med. Det var några som jag inte trodde skulle tappa som plötsligt inte låg kvar bakom efter en förning när jag kastade ett öga över axeln.
Denna "några" har precis kommit hem från Italien och var inte i form riktigt. Finns det annat att göra än att cykla där eller? Undrade jag. Tydligen gör det det om kärleken följer med. Alltså inte cykeln utan människan.
Nu var vi 3 kvar.
Simon stod för det mest av arbetet framåt, själv stod jag för det hårda arbetet att hålla mig kvar. Och det gjorde jag, med några fina förningar på dagens resumé.
3 timmar i puls med en avslutning i "Orsabacken", 4 ggr 30 sek max. Muskelbygge.
Stora belgiska lår ska det vara. Ser bra ut i sidvinden och på stranden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar