Norrmännen...

... kallar det "pøsregn". Det spö-pøsade idag.
Länge.
Precis när jag hade mött upp med Simon (vi var de enda som dök upp) och vi cyklade bredvid vägen på cykelbanan innan vi kom ut på landsvägen, körde en bil förbi.
Inget ovanligt med det, men det föll sig så att den tok-satsade genom ett mindre hav, antagligen orsakat av ett stopp i en brunn och en tsunami välde upp från vägkanten och öste över cykelbanan. Där var jag.
Totalt genomblöt. Vågen sköljde över mig helt och hållet. Från topp till tå.
Fula ord försökte jag få fram samtidigt som jag kräktes upp vatten. En rejäl kallsup.
Det smakade asfalt långt ner i halsen.
Jag hade säkert blivit så blöt alla fall, till slut. Men inte allt på en gång. Det var som om jag blivit doppad i sjön.
Ja, ja, bara att trampa på. 3 timmar kvar.
Vi körde ett bra pass, i bra tempo och puls. Ingen slipstream, utan trampa hela vägen.
Jag mötte inga andra cyklister. Inte mkt bilar heller. Skönt.
Sista timmen regnade det inte så mkt. Det uppskattades.
När jag väl kommer ut en sån här dag, ett sånt här gris-pass, kan jag inte låta bli att njuta lite.
Pannbenet blir lite tjockare och jag känner mig hjältemodig.
I morse tittade jag lite på Paris - Roubaix. För att få upp stämningen, jag visste att det skulle regna idag. Det funkade.
Öppna fält och vinden piskar regnet mot ansiktet.
Vi snackade skit och trampade på. Sist körde vi några korta intervaller som avslutning innan vi rullade hem.
En varm dusch och en mix ätbart från ett ganska tomt kylskåp väntade.