Inga inlägg...

... betyder inte ingen cykel.
Jag är ute så ofta jag kan och mailhetsar mina vänner med tjat om rundor hit och dit.
Försöker vara ute minst 4 dagar i veckan och lyckas oftast med det.
Idag var en sådan dag. En dag på fältet.
Jag sprang från jobbet kl 17, kom hem kastade av mig kläderna och vräkte snabbt och naken i mig en halv smörgås, i ett desperat försök att fylla på med energi. Energi jag vet jag skulle komma att behöva.
Satte på uniformen och ryckte med mig resten av mackan i näven och begav mig snabbt mot min lokala cykelbutik. Pumpen är kvar i bilen jag skickade packningen med efter midsommar. Jag cyklade hem från firandet.
Min cykelbutik är vana med att jag snabbt sticker in näsan och snor åt mig energi-gel eller bars, pumpar upp däcken och piper iväg. Några snabba ord växlas fram och tillbaka. Meningarna tar vid där de lämnades sist och språket är en blandning av cykeltermer, interna uttryck och modersmålet svenska, med ett och annat ord på italienska. (En av de som jobbar där bor halvtid i Italien.) Jag hinner nästan avsluta min sista mening innan jag märker att benen trampar och jag är på väg mot mötesplatsen på Ekerö. Jag gick från jobbet 17 och 18.15 rullar snabba gruppen ut från parkeringen. Jag hann. Men knappt har jag hunnit äta. Trycker i mig en banan.
Gruppen är övertänd och det går fort på transporterna. Vi kommer fram till första fartsträckan. Jag har försökt scanna av de som sitter med i gruppen för att se vem som borde bevakas och kan utgöra ett hot. Omöjligt att se.
Jag hugger på första hjulet som attackerar. Sätter mig på rulle.
En lite yngre snubbe från Vallentuna CK sätter in nästa attack. Jag flyger upp på hjulet som en utsvulten järv över en ren. Äntligen pumpar vätskorna i låren. Äntligen. Vi har lucka och kör på. Han är stark. Jag tror han drog lite fortare än mig på sina förningar, men svårt att säga. Tiden går och vi närmar oss slutet på första sträckan. Bakom oss har den jagande gruppen bara några hårda tramp kvar för att komma ikapp. Vilket de gör. Men jag ger mig aldrig och när spurten drar igång stampar jag till och är med. Jag tror jag tog hem den.
Det är fler fartsträckor och fler transporter. Jag krigar och kör. Benen går som maskiner och syran sprutar i musklerna. Bit ihop. Bit ifrån. Kämpa mot smärtan. Trampa. Älska utmattningen.
Det går fort och jag cyklar bra. Jag tar mycket vind och vinner spurter.
På sista sträckan sa jag åt killen från Vallentuna, som jag nu legat i fler utbrytningar och lagtemposträckor med, att jag ska ge honom ett spurtuppdrag. Jag ska dra fram honom till seger.
Efter ca 2/3 av sträckan sätter han sig fint på mitt hjul och jag placerar mig näst intill perfekt bakom några andra starka cyklister. Jag går inte upp och drar ännu. Jag bevakar bara och låter ingen få lucka. Hugger på det som behövs och sitter som 3e kanske när vi närmar oss slutet.
Jag ger honom ett tecken att nu gäller det. Jag trampar till. Sitter i sadeln och går på med allt jag har. Hårt.
Det finns inget annat än att dra fram min tillfälliga lagkamrat till en seger. Det är allt.
Jag trampar så hårt jag kan och sparar inget till mig själv.
Bakom mig har vi nu en lucka på säkert 20 meter. Jag har ensam dragit ifrån, sittandes i sadeln och Vallentuna kan komfortabelt ställa sig på min signal och promenera in som förste man. Det gick fort. Tur, rätt val av tidpunkt och muskler. Det var roligt att få dra fram en duktig cyklist till seger. Hoppas det blir fler gånger.
Vi rullade långsamt mot stan, snackade skit och skrattade allihop. Ett roligt pass på ca 2,5 timmar. Många starka cyklister.
Många cyklade hem. Inte jag. Min träning var inte slut. Jag ville rulla ut benen och samtidigt få mer timmar i sadeln.
För mig tog det slut 1,5 timmar senare. Vallentuna följde med ca 1 timme. Resten rullade jag själv.
En vacker kväll. Ca 4 timmar i sadeln och jag är nöjd. Min vattenflaska hade flugit av någonstans i mitten, så det blev några glas när jag kom hem.
Undrar om det blir sol imorgon...