Uppsvällda lår och hunger...

... är känslan efter ett väl genomfört "shoot out" race. Jag satt med hela rundan, vilket var mitt mål och gjorde det bra. I början, där det rycker som mest, bäddade jag in mig i klungan, men såg till att inte halka för långt bak. Jag gick inte med i utbrytningen, försökte inte ens. Det är för hårt. De som styr och ställer där framme är duktiga cyklister.
Gordon Fraser till exempel ( http://en.wikipedia.org/wiki/Gord_Fraser_(cyclist) ), vill jag inte bryta arm med, inte heller de andra som varit här på träningsläger sedan november...
De försvann, men inte så långt. Vi i klungan kämpade vidare och jag slet hårt, men benen kändes bra. Jag hade ett litet extra "stamp" kvar i bakfickan.
Det kom en spurt uppför en backe ganska långt in i racet, jag satte mig på hjulet på en som såg stark ut. Han var stark. Många andra också och tillslut försvann deras hjul framför mig och jag sparade lite på orken. Där hade jag inget för att ta ut det sista i krutpåsen.
Vi hade hängt av en flock bakom oss, som fick kämpa hårt för att komma i fatt. Jag är glad att jag hade ork att hänga på något så när i backen inför spurten. Det tar på krafterna att jaga
Vid ca halva rundan (30 miles - 48 km) samlades alla upp i en lätt nedförsbacke. Sen var det belgisk kedja i ca 15 miles (25 km). Hej vad det gick. Vi snittade tidvis runt 25-30 mph (40-45 km/h) och eftersom vi roterade var det bara att gå upp och dra när det blev min tur, med ett leende på läpparna för att mörka den annalkande totala utmattningen i lårmuskulaturen. Svullen. Trött.
Chris, som överraskande nog var lite segare än mig idag, ok, han körde 4h igår medan jag lyxade med en vilodag..., berättade att vi närmar oss en spurt som är det sista spännande som händer på rundan. Det är många duktiga cyklister i den här gruppen på kanske 50 pers, det är ett som är säkert. En av dem är Gordon Fraser, som jag nämnde tidigare och han var även spurtspecalist när han tävlade. Jag satte mig på hjulet på Chris som i sin tur redan satt sig i slippen och bevakade Gordon. Han drog på. Jag och Chris gasade också och hängde med. Låren värker. Det suger av hunger i magen.
Släpper jag mer än någon decimeter på hjulet är det kört. Gordon hade gasat för tidigt och ingen annan ville hjälpa till att dra, så vi blev till slut akterseglade av ett gäng stenhårda cykelmonster. Jag försökte, men det gick inte. Men jag var nöjd över att jag orkat stampa till överhuvudtaget.
Nu var det bara att rulla tillbaka. Tempot trappades ned och rundan var slut.
Jag andades ut, när vi alla samlades på caféet där vi också startade. In på muggen och fixa frillan, ut i solen och dricka kaffe, snacka skit och njuta av att jag hängt med hela rundan. Det är en bragd.

I morgon är det "bike swap" på 4th avenue ( http://www.fourthavenue.org/ ). Ska se vad det har att erbjuda. Kanske kan sälja min gamla sadelstolpe...